Varför gillar jag sådana hemskheter? Att bli knäckt i bitar, att få härtat sprängt av sorg? Den här filmen nu... den är så underbar. Men, den knäcker mig. Jag hittade den upplagd på youtube i bitar. Kollad lite på sista biten där. GUD alltså.
På något sätt så klarar jag det, för det är på film. Men samtidigt så vet jag att detta är verklighet för någon/några/massa barn i världen.
Detta knäcker mig och ibland så kan jag gotta mig lite på något sätt i dessa känslor (inte att andra har ett helvete på jorden, men att jag själv blir ett enda stort hjärta med alla nerver utanpå. Lindade runtom, hårt hårt). Som om jag får utlopp för massa saker jag har inom mig, koncentrerat i en kvarts/tjugo minuters storsörjade.
Jag tänkte på det idag när jag låg sida vid sida med min bebis. Hon skulle sova en stund. Så liten, trygg med mamma som ligger bredvid en stund och stryker lite på ryggen. ÄLSKAR henne så jag kan börja gråta bara jag tänker på det. TÄNK bara alla dessa små som inte får detta. Den kärleken och äktheten som jag känner.
Barn till gravt alkoholiserade människor, psyksjuka, knarkers, bebisar. Bebisarna ser ingen. Skolbarnen är det minst lika synd om, dom förstår, ser, hör mer. Men dom är ute blansd andra vuxna i skolan. Dom sänder ut signaler. KAN få, be om hjälp. Men dessa bebisar. Hur har dom det... får kanske ingen mat, torr blöja.
Jag klarar det inte.
Sådana här saker kan jag grubbla över tills jag spricker. Att just nu, här i samma stad som jag bor, finns det med störta sannolikhet barn som inte alls har det bra. Som är rädda för att gå hem från skolan, rädda för att somna, rädda för att vakna, rädda för att prata. Jag läste igår att mellan 100 -200 000 barn i sverige bevittnar våld i hemmet. Och 50% av dessa blir själva slagna. Fattar ni hur många det är!!!! Och så lägger vi på mörkertalet där också.
Jag har sagt det förr. Kom hit, ALLA. Jag tar hand om er.
Vad ska jag göra... ta en kopp kaffe och slappna av. Eller så får jag börja jobba med sådana här saker. Så att jag verkligen kan göra något!
Puh...det var dagens allvarliga tankar.
Nu ska jag börja fundera på mat... Sjömansbiff?
Help me!
Hej!
SvaraRaderaNu hittade jag hit, upptäckte inte förrän nu att du oxå startat blogg!
Jag själv känner oxå svidet i hjärtat över alla dessa barn som inte har det lätt...Har läst jag vet inte hur många böcker i detta ämne. I Ludvika innan vi flyttade hit så funderade jag starkt på att sadla om till socionom. Ibland får jag så dåligt samvete över att jobba med ett sådant ytligt arbete som jag gör & som bara handlar om vinst & kapitalism. Har haft starka tankar på att bli familjhem & har faktiskt kontaktat socialtjänsten här på ön...
Men det är ett stort steg med utbildning & utredning & helst ska man inte ha småbarn...
Men det skulle kännas så skönt att få göra något "riktigt" som är av betydelse.
Kram på dig!