Fundering nr 1
Det kommer till mig i badet, det vet ni som läser denna blogg. Funderingar och reflektioner över saker jag sett och hört.
Nu har jag funderat över en grej som jag hörde på en föreläsningskväll som Vänsterpartiet ordnade på internationella kvinnodagen. En mycket inspirerande, rolig och klok kvinna (Jessica Mjöberg, sociolog) som vi haft i några kurser talade om vilken roll vi får som tredje generationens kvinnor. (mormödrar födda 20-tal, mammor födda 50-tal, och vi födda 70-tal) Hon utgick från vissa områden såsom sexualitet och arbetssituation. Vi har ju dessa kvinnor att tacka för mycket, då de har banat väg för oss som är "vuxna" kvinnor idag. (Har fortfarande svårt att se mig själv som vuxen trots att jag VET att jag är det). Men det som Jessica frågade sig var: Vilken roll har vi? Vad är våran uppgift? Jag har funderat på det där till och från. Men jag har kommit på att det är vi som ska ställa allt till rätta. Skapa en ny utgångspunkt. Såhär tänker jag. Mormor gjorde på ett visst sätt när hon uppfostrade min mamma. Vi tar ett exempel, att bry sig om.
Om mormor lät mamma göra vad hon ville, litade på henne till 100%, sade aldrig ifrån och frågade aldrig särskilt mycket, så lämnade det en känsla i min mamma som gjorde att när hon blev mamma till mig så tänkte hon "mina barn ska aldrig känna att jag inte bryr mig". Det var en stark känsla för att väga upp avsaknaden av gränser som gjorde att hon i sin tur brydde sig för mycket. Väl menat, men det får konsevenser för mig. Jag behövde aldrig stå för mina misstag. Mamma räddade mig. Som en mor räddar sitt älskade barn för att det ska slippa uppleva obehag. Igen allt välmenat. Men för mig så blev det svårt. Jag visste inte hur jag själv skulle lösa mina egna problem när jag blivit stor och flyttade från hemmet.
Nu är jag mamma och känner att "nu ska det bli lagom". Barnen ska känna att jag bryr mig. Men de ska få lära sig på rätt sätt för att kunna ta hand om sig själva. Stå för sina handlingar och ta ansvar för sitt eget liv.
Jag kan också applicera mina funderingar på hur jämställdheten kan hjälpa till med detta. Mamma såg mormor i hennes situation. Jag såg mamma i sin situation, där hon var den som gjorde allt hushållsarbete, förutom om det gällde bilen eller snöskottning osv. Jag såg aldrig min pappa laga mat tex..Det var det klassiska. Mannen försörjer, kvinnan omsörjer. Och jag kan nog känna att jag hade önskat något annat för mamma. Fler vänner, intressen....att även ha sig själv. Det finns mycket att spekulera i men jag tror att jämställdhetens pris, kan vara just ett pris. Att barnen vinner på att ha självständiga föräldrar som tror på sig själva och tar sitt eget liv på allvar och lägger vikt på att bevara sitt eget jag. Och tillsammans med den andre (om man lever två) gemensamt ta hand om det man har skapat. Och även om man lever tillsamman eller ej, jobba för barnens trygghet. Att ta vara på sig själv, men att inte helt slukas av det. Att kunna se sina barn och sätta deras behov i första hand. Barnens bästa är inte att förneka sig själv. Det är att älska, älska, älska och vara en god förebild. Att sätta deras behov först, men inte förneka sina egna.
Fundering nr 2: Även om man kan känna sig som en något bitter feminist ibland så får man inte glömma bort att ha kul. Att inte behöva dra "smarta skämt". Att våga ha läppstift och sjunga med ful röst och skratta så man nästan kör av vägen. Att vilja vara fin och smörja sig med en hudlotion som luktar persika och vanilj. Jag blir livrädd när jag hör människor som tror att alla kvinliga femenister har mörk röst, hår under armarna och har kåda som deo och kottar som örhängen. Som säger att de "hatar" femenister. Tänk om de visste att många femenister har både pung, snopp och kanske lite hår på bröstet också. Kanske en stor jävla skog på bröstet.
Och just det: allt det här fick mig att vilja läsa Bitterfittan igen. Och det ska jag göra också. För det behovet har jag nu.
