Where are my wild stuff?

Jag är så låg, seg och väldigt trött på det mesta. Kanske mest på min situation. Jag vill ha något att göra. Jag vill ha ett jobb att gå till, som jag längtar efter att gå till. Inte jobb bara för jobbandets och pengaindragandets skull. Där ska det jobba männskor jag gillar och längtar efter att få träffa varje dag.

Så drömmer jag nu. Drömmer...

Lovers dream

Tänk vad många människor man har runtom sig som man är så sjukt tacksam för att ha i sitt liv. Dom ska jag tänka extra mycket på idag och bara känna mig allmänt glad.
Dessutom ska jag lyssna på bra musik som jag älskar och som tar mitt hjärta med storm. Gör mig förundrad och full av beundran. Skönt va?

Insikter, varning!! (deep personal shit)

Jag skrev just en kommentar på en kompis blogg. Den fick mig att reagera och komma på en sak. Jag liksom bara skrev, medans jag skrev så fick jag den här insikten.

Jag har kopplat ihop min kropp som 17-19 åring med lycka. När jag var i den åldern så var allt ett jävla kaos, men jag levde i det och hade väldigt få bekymmer. Jag var ju ung, brydde mig inte direkt om nåt. Gjorde sådant som kändes rätt för stunden.

JAG levde så iallafall, och jag hade sjukt skoj.

Men efter nåt år sådär, när jag träffade min sons pappa så kom följande: + X antal kilon (sambofett), ångest, känslor av att vara totalt värdelös, ful.(Detta var innan barn) Sjukt egentligen. När jag äntligen träffat någon som faktiskt älskade mig jättemycket. Men det var som att allt kom ikapp liksom. När jag bara kunde landa där med honom och faktiskt slappna av. Då kraschade jag. Åren som följde var mer eller mindre kaotiska. Mycket skapat av mig såklart. Jag letade väl efter det där sköna, lite mer fria kaoset jag haft innan.

Jag hittade det inte och vi separerade. Jag tar faktiskt på mig skulden för det mesta, förutom..ja, några grejer.

Åren sedan dess har bara blivit mer och mer guldkantade och nu skulle jag nog kalla mig en förnuftig, trygg, duktig, kreativ och omtänksam person. Jag har några helt undebara vänner, underbara barn och en underbar sambo!

MEN ibland kommer det...jag blir bara tjock, ful och kass. Och jag tror att jag måste bli smal, sådär smal som jag var när jag var 17 år och all var så sjukt enkelt.

Nu förvandlar jag det. Jag vill ha en stark kropp, för hälsans skull. Jag vill vara frisk för mina barn och för att jag ska orka vara med länge länge länge i denna lycka jag lever i nu!

Sa jag att det har snöat som fan idag?? Det är ju ytligt som fan.

Suck!

Har sonen hemma idag för han är magsjuk, lillan får också stanna hemma, mest för att skydda dom andra på dagis.
Jag skulle egentligen jobba imorgon, men jag känner mig inte heller bra. Kräktes i söndags och har varit yr och illamående sedan dess.
Är det inte härligt att spy så säg. Magen är tom, men kroppen kräks ändå, vrider ur en som en trasa, krampar så man vill spy upp hela sig själv. Det finns saker jag hellre gör.
Sambon är bortrest dessutom. Tur att man är en sådan Ubermorsa!

Idag ska vi baka bullar, trots allt.
Så är läget just nu.
Det jag funderar mest på nu i övrigt är en utbildning som jag vill gå. Jag ringde dom som har den precis och fick beskedet att dom får svar under dagen om det blir nya kursstarter hösten 2010. Hoppas hoppas hoppas!!! Annars vet jag inte vad jag tar mig till. Då får vi nog flytta.

=(

Det allmäna tillståndet!

Jag mår lite bättre, men känner mig fortfarande...som en sten ungefär. Jämfört med den fallskärmshoppande påfågeln jag VILL känna mig som så blir det en rätt platt känsla idag.

Men det gör inget. Jag ska snart ner på stan och ta en kopp kaffe med världens bästa gäng och sedan är dagen fylld med dagishämtning, bvc, skolhämtning och träning. Så den ska säkert passera rätt snabbt som alla andra.

Puss

... ...

Jag mår skit... vad behöver jag?? Jag vet inte!

Förbannade kyla

Men shit vilken beroende man har byggt upp under skräpmatens höjdardagar på året. Sugen på flott, fett, socker och salt hela tiden. Helt förstörd. Jag måste försöka skaka av mig det här nu, annars slutar det med gråt och nya klädinköp, inte för att jag vill utan för att jag svällt förbi gummisnodden i linningen.

Jag ska skriva lite om vår nyårsafton som vi tillbringade i Göteborg då min bror och hans tjej ställde til med bröllop och dop. Det var underbart vackert i en 800 år gammal kyrka. Jag är gudmor till deras son så jag stod med framme vid altaret under dopet.

Mitt bölade började redan efter 5 steg in i kyrkan då vocalisten stod och övade på sången som dom valt till bröllopet. "Utan dina andetag" med Kent. Men jisses. Jag höll på att ramla ihop. Det är min vackraste grinlåt just nu som får min röst att skälva och ögonen att svämma över på ett kick. Jag fick med mig morsan i grinfesten också. Och sedan "handens fem fingrar" till dopet. Hej och hå, här spar vi inte på tårarna.

Allt flöt på bra i kyrkan och sedan var det dags för fest. Jag hade förberett ett bildspel till min bror till tonerna av "I will always be your soldier" med Marit Bergman. Det är liksom våran låt, min brors och min. Den är väldigt känslig för oss båda. Bildspelet börjar med honom som liten och sedan kommer jag, när vi är små och sedan tonåringar följt av tiden när han träffar sin tjej och dom så småningom får en underbar son.

Person efter person höll jättefina tal på festen och min bror satt och nickade menande till mig att jag också skulle tala, men jag fick lugna honom med att "vänta du bara".

När alla ätit dessert och alla tal var klara så ombeddes alla gå ut på dansgolvet för det var lillasysters tur att säga sitt.

Första bilden på min bror som nyfödd och låten är igång. Han inser vad jag har gjort och bryter fullständigt ihop. MEN DU ÄR JU INTE KLOOOK!!!, hulkade han fram. Sedan vet jag inte om varken han eller hans nyblivna fru ser något av resterande bilder för dom gråter ikapp som små barn. (Jag börjar nästan grina nu när jag skriver detta)

Dom kan fortfarande inte se det untan att gråta. Och jag kan säga att när jag satt och gjorde bildspelet i ett "inte det bästa programmet" så grinade jag typ dom 50 första gångerna. Hacka hacka hacka, fram och tillbaks i låten och timingen ska vara där och hacka hacka. Spelade ingen roll. Det var tanken som berörde mig. Att han/dom skulle få se det.

I vilket fall så kändes det väldigt lyckat och jag tror det framgick väldigt tydligt vad jag ville säga.

Till Andreas: Jag älskar dig och din fina familj och jag är så glad att vi har varandra. Efter många kämpiga år för oss båda och kanske inte så mycket gemensamt har vi hittat något som känns otroligt bra och starkt!!! Puss och Kram