Ja du...

Idag känner jag mig liten men stark. Och besviken, arg och fan ta dig. Det har inget med J, mina barn eller vänner att göra.
Men någon har gjort bort sig, big time!

Fan också. Va? Är det verkligen värt det? Tror denna någon att jag är dum eller? Ser inte, hör inte? Nej, vi bara låtsas som ingenting så märks det inte. Så gör vi, det blir jättebra, då sitter ingen med en klump i magen. Inte som syns iallafall.
Säger man ifrån eller håller man käft? Jag vet inte alls. Hade jag haft en stabil grund, fett med självkänsla så kanske jag hade bara sagt. Skyll dig själv... men.
Jag vet inte.

Tur att jag har J, underbara barn och fina vänner som är mina.
Kanske skriver jag ut någon dag, kanske inte.