Respekt

An older version of me??

Ibland sätts ens eget liv i fjuttigt perspektiv. Idag under sonens fotbollsträning stod jag och pratade med en "klassfarsa". Vi pratade om ditt och datt och så kom vi in på något och han berättar för mig att han och hans fru träffades i Libanon. Jag frågade hur det kom sig ch då berättade han att dom gjorde båda FN:tjänst. Han hade varit iväg 4 gånger och hon 3 eller om det var tvärtom. Hon tog hand om illa behandlade krigsfångar och han höll på med transporter av olika slag.
Dom är båda ca dubbelt så gamla som jag. Hon har sprungit flera maraton och dom åker mycket skidor. Han åker cross och motorcykel. Dom är båda super trevliga.
Aktiva, positiva. Sådana människor inspirerar mig. Dom är glada och står stadigt på jorden. Ingen bitterhet (inte vad jag vet, alla har ju sina mörker).
Jag kände att jag hade så lite att komma med. 1. Jag har gått på folkhögskola. 2. Jag har 2 barn 3. Jag har jobbat i 6 år.

MEN... Alla har ju sina monster, mörker och tunga saker. Jag har min deppression. På den tiden var det svårare för mig att ta mig ur sängen än vad det idag skulle vara för mig att bestiga höga berg.
En icke perfekt uppväxt. En svajande självkänsla.
Man kan ju inte jämföra så. Men jag hoppas att jag har mycket med mig i min ryggsäck när jag blir äldre och jag hoppas att den inte väger allt för tungt, utan är fylld av vackra minnen och bilder.
Ibland blir jag sugen på att åka runt på ålderdomshem och spela in livsberättelser från dom gamla damerna och herrarna. Tänk vad mycket dom har att berätta om ändå. Vad länge dom har varit med.
Jag borde göra det.



Imorgon ska jag söka jobb.