Det fanns en tid då ångest för mig, betydde typ "ånger", när man hade ångest för att man uttryckt sig töntigt till nån kille man tyckte var snygg, eller när mamma kom på att man hade skolkat från skolan. Det var ångest för mig då. Lyckligt ovetandes eller olyckligt omedveten?
Men 1999 så kom herr (eller fru) ångest med stort Å. Den ångesten som på en sekund får en att tappa allt fotfäste man någonsin haft. Som får en att känna en känsla av döden svepa förbi. Som får en att vilja kräkas, ramla genom marken och krossa allt som finns. Den där som kommer inifrån och tillslut slår sig ut med full kraft. Den som gör dig rädd för allt! HALLÅ LILLA MÄNNISKA, HÄR ÄR JAG!!! GÖR NÅNTING! Annars kommer du gå under!
Börja rota och gräv, ta tag i ALLT samtidigt.
Ångesten var den anomali (hela min kropp betedde sig oväntat) som ledde fram till mitt kanske största paradigmskifte hittills. På gott och ont.
Jag har kommit en lååååång väg. Men ibland kommer ångesten och säger...DU, du är liksom inte framme än. Fortsätt simma....
Och jag badar och badar...............
Ja, du Maria den har hälsat på hos mig oxå och allra mest hos min älskade dotter. Det är svårt att beskriva den djävulskapen för någon som inte varit med om den. Men konstigt nog så är jag helt övertygad om att det är hos dom starkaste och godaste människor som den dyker upp... för det är endast dom som klarar av det och som går starkare ur det och vidare... Som kan se andra männikors lidande och utsatthet. Det är därför du har valt att utbilda dig till det finaste yrke man kan ha och min älskade tjej är precis inne på samma spår, självklart till sin mors glädje och stolthet! Var glad och stolt över din fina personlighet... den kommer du långt med här i livet!!! Stor Kram från kusin vitamin A-C
SvaraRadera