Igår kväll körde jag min bästa vän till tågstationen. Därinne satt en av vår stads mindre lyckligt lottade männiksor. En man jag brukar se på stan bland alkisarna/fyllorna/knarkisarna/lodisarna. Klockan var kvart över sex och de personer som var på stationen skulle någonstans, till någon, med någon eller var där med någon. Han var där i sin ensamhet. Tillsynes för stunden nykter. Antagligen var det värmen som hade fört honom dit. Det här är inte värsta sorten som man kan se nerkissad, stinkandes. Utan en helt ok ändå, man.
När jag var på väg ut till bilen efter att ha sagt hej då till min vän så gick han där. På väg någonstans, jag kände att han inte hade någonstans att gå.
Det var ganska kallt. Sådär rått som det blir ibland, så det isar in i mössan och in i vantarna. Han var utan vantar, mössa, halsduk. Ensam med sina för korta jeans, en skjorta och en icke värmande skinnjacka som han antagligen köpt billigt på Myrorna eller fått på RIA stugan. Hel och ren och nykter just då. Jag tyckte SÅ synd om honom. Jag ville erbjuda honom skjuts, ge honom mina extra värmande accesoarer. Där gick han med sin påse. Och där satt jag i min varma bil, på väg hem till huset och familjen. Jag var så nära tårarna men vad hjälper det honom?
Varför är man så feg och egoistisk när det kommer till att hjälpa andra främmande i stunden??
JAG är en fegis och rent ytligt för honom känslokall människa, som gråter i hjärtat just nu för honom och alla andra utsatta. Inte bara vuxna utan även alla barn som inte ser fram emot jullovet ett dugg då skolan är den tryggaste platsen dom har i sitt liv.
Amen, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar