Någon annan?

Jag tänker alltid att jag vill vara (ska vara/är) en käck och glad tjej som lägger upp roliga bilder och glada tips och tjo och tjim i bloggen. Sånt som jag själv blir uppiggad av att se på och läsa om.
Men jag känner liksom att jag nästan måste anstränga mig för att det ska bli så.
(Förutom dalahästen för den var så bra på riktigt och jag lade upp den från hjärtat) Allt jag skriver är ju sant. Jag sitter inte och hittar på nåt kul. Men jag känner ändå att jag bara klagar och gnäller.
I mitt huvud är jag en tjej i storstan med massa vänner, träning, fest och ett skönt liv. Jag är nöjd och får ihop allt på ett bra sätt. Jag har ett bra jobb och jag är glad. Jag och min kärlek har det toppen varje dag. Pratar om allt och gör saker tillsammans.
I verkligeheten är jag en tjej som kämpar och kämpar för att vara glad och ta lätt på livet. Men jag kan snabbt gå ner i det mörka. Ta allt som personliga påhopp och bli sur som fan. Jag är arbetslös och käner mig till och från- meningslös.

Jag tror att min drömtillvaro och min verklighet ligger för långt ifrån varandra, för när jag jämför hur jag VILL ha det och HUR jag har det så hårddrar jag!! Jag vill ha det BÄSTA, och jag har det SÄMSTA (OBS!! Här räknas inte barnen in, dom ÄR BÄST i båda världarna, alltid bäst!) Jag tänker rent personligt, utifrån den JAG är om jag räknar bort mammarollen. Maria, som jag alltid varit, som jag alltid är, med eller utan barn.
Var tog jag vägen? Jag har förvandlats till en bitterfitta...Eller. Jag vet ju. Det är många yttre omständigheter som gör att jag känner såhär. Jag har inget jobb, utbildningen jag ville gå blev inte av och det finns liksom inte mycket jobb att söka här i min del av Sverige.
Skillnaden från förr är att då när jag mådde dåligt så var det rent personligt riktat mot min egna person. JAG var inte bra helt enkelt. Jag såg mig som världens sämsta. Jag har fått lära mig att älska mig själv och det går bra.
Jag får bekräftat ganska ofta från olika människor att jag är bra och till och med fantastisk. Den behöver jag som en slags påminnelse. För att inte sjunka.
Så lösningen kan vara. 1.Våga leva för det jag vill ha, eventuellt flytta för att kunna uppnå mina drömmar. 2.Inse att jag faktiskt har det sjukt bra och ta livet med en klackspark.

Vissa dagar kommer det liksom ikapp. Och nu var det sjukt skönt att skriva ner allt.Och kanske 1 eller 2 läser. Jag förstår att alla känner såhär. Det är livsfarligt att grubbla och jämföra med det som inte finns. Istället ska man våga göra det!! Bara jag själv som kan se till att jag får det. Men fan vad trögt det känns ibland.

Nu ska vi snart ut i solen och LEEEEEEE!!! (på riktigt)