Jag skrev just en kommentar på en kompis blogg. Den fick mig att reagera och komma på en sak. Jag liksom bara skrev, medans jag skrev så fick jag den här insikten.
Jag har kopplat ihop min kropp som 17-19 åring med lycka. När jag var i den åldern så var allt ett jävla kaos, men jag levde i det och hade väldigt få bekymmer. Jag var ju ung, brydde mig inte direkt om nåt. Gjorde sådant som kändes rätt för stunden.
JAG levde så iallafall, och jag hade sjukt skoj.
Men efter nåt år sådär, när jag träffade min sons pappa så kom följande: + X antal kilon (sambofett), ångest, känslor av att vara totalt värdelös, ful.(Detta var innan barn) Sjukt egentligen. När jag äntligen träffat någon som faktiskt älskade mig jättemycket. Men det var som att allt kom ikapp liksom. När jag bara kunde landa där med honom och faktiskt slappna av. Då kraschade jag. Åren som följde var mer eller mindre kaotiska. Mycket skapat av mig såklart. Jag letade väl efter det där sköna, lite mer fria kaoset jag haft innan.
Jag hittade det inte och vi separerade. Jag tar faktiskt på mig skulden för det mesta, förutom..ja, några grejer.
Åren sedan dess har bara blivit mer och mer guldkantade och nu skulle jag nog kalla mig en förnuftig, trygg, duktig, kreativ och omtänksam person. Jag har några helt undebara vänner, underbara barn och en underbar sambo!
MEN ibland kommer det...jag blir bara tjock, ful och kass. Och jag tror att jag måste bli smal, sådär smal som jag var när jag var 17 år och all var så sjukt enkelt.
Nu förvandlar jag det. Jag vill ha en stark kropp, för hälsans skull. Jag vill vara frisk för mina barn och för att jag ska orka vara med länge länge länge i denna lycka jag lever i nu!
Sa jag att det har snöat som fan idag?? Det är ju ytligt som fan.
I love you precis som du är, du är helt underbar och jag är mycket glad över att ha dig i mitt liv. Fortsätt att vara precis som du är idag så tror jag att allt kommer att gå toppen!
SvaraRaderaTack Åsa, jag känner samma för dig. kram
SvaraRaderaHade inte allt det hänt, som hände förut, skulle du heller aldrig vara den du är idag... Tänkvärt! Ibland glömmer man såna viktiga ting. Saknar dig...Kram
SvaraRaderaDet blir ett jävla liv när man snackar om att minska i vikt fastän man inte är överviktig. Nej, jag räknas inte heller som övervikig men SO? Det är inte mycket jag skulle gå upp för att göra det. Och jag vill vara som jag var de senare åren i mitt liv, som yngre var jag tjock men det berodde ju på min horomnsjukdom jag ej visste om...
SvaraRaderaJag är övertygad om att folk som ger hus i helvete när man ska gå ned fastän att man inte är FET, själva vill det med inte orkar = avundsjuka.
Idag ska jag träna som fan!
Ja, men grejen är att jag har kompisar som är större än mig, men jag tycker ändå dom har finare kropp. Det har med formen att göra kanske??
SvaraRadera