VS
Maskineriet i min hjärna slår av och an. Nu menar jag inte att jag är hjärndöd ibland och ibland inte utan jag menar att det slår på lite extra. Som nu. Dagens fundering slogs igång av att jag skulle hämta hårfönen inne på dotterns rum. Jag stod och såg på henne en stund och blev så kär, som jag blir varje gång jag ser henne. Jag tänkte lite på Stefan Sundströms låt "somna lycklig"...det är en gåva att få sova som ett barn. Min vackraste lilla tjej som jag älskar så det nästan gör ont i hela mig.
MEN..... Nu kommer det. Det finns de som är små och inte somnar lyckliga. Som somnar i ett hem, som skall vara deras trygga bo, men som är den platsen där de är mest rädda. Som inte sover som barn, utan som sover som små vuxna med en klump i magen och en ständigt vakande intuition. De "sover" aldrig...inte så som man tänker sig att barn gör. De är oroliga i kroppen men har inte ord för känslorna. Föräldrarna, deras "trygghet" kanske super, slåss, drogar, eller bara inte bryr sig så värst mycket. De får somna ledsna, hungriga, trasiga...gud vet allt.
Nu till funderingen som detta ledde fram till.
När man är ett barn så formas man mycket av sina föräldrar. Deras sätt att se på världen tar man med sig. Man har den som utgångspunkt och därefter så ÄR man. Man har inte så mycket andra referenser att se till. Kanske i skolan så kan man se lite hur andra barns föräldrar är osv men man tolkar dessa utifrån den bild man har. Om man hemma alltid får höra negativa saker om till exempel någon granne köper ny bil "jaha, titta nu då. De tror att de är något som har så fin bil. Herregud, en sån behöver man ju inte. De vill bara visa att de har pengar", utbriser föräldrarna. Samma om de andra grannarna som far utomlands en gång om året. "Oj oj oj, vad dom åker. Hur orkar de? Fara runt och släpa runt barnen på det där sättet"....negativt, negativt.
När man är liten så blir detta som sagt ens referenspunkt och man utgår från samma. Hör man att någon köpt ny bil så tänker man samma tankar som man hört ens föräldrar upprepa gång på gång om det där.
Och så är det med allt föräldrarna gör...till en viss tid i ens liv då man frigör sig. Alla gör inte det. Vissa tar med sig detta igenom hela livet. Och i många fall så är det s¨klart positivt då man har haft en fin barndom och fått med sig bra värderingar och en stabil grund att stå på. Man har lärt sig vad rätt och fel är och man ser inte andra människor som hot utan som potentiella kamrater.
I de fall då något negativt förts med så kan två saker ske... Antingen så mal man på. Blir en likadan person som gnäller på grannens fina bil. ELLER....så blir man inte det. Det blir som ett personligt paradigmskifte. Man blir helt enkelt motbevisad. Man inser att det man har med sig, den grundläggande bilden av människor, händelser och annat. motbevisas. "Nä, grannen ville inte alls visa upp sin fina bil och skryta. De är faktiskt hur trevliga som helst och det är inget fel med att vilja köpa en ny fin bil som samtliga i familjen kan färdas tryggt i".
Jag undrar. Av alla de som växt upp under något sämre förhållanden och kanske fått med sig en aningens skev och negativ bild av livet och samhället. Vad är det som gör att vissa orkar ifrågasätta, göra annorlunda och därmed bryta mönstret. Varför gör inte ALLA det? Vi lever i ett land där vi har så mycket hjälp och resurser att få, alla har möjlighet. Men det är inte alla som tar den. Klart att alla är olika, det vet jag. Kanske är det så att vissa har med sig i sin bild att "det är värt att kämpa, man kan åstadkomma saker här i livet" medans andra har med sig känslan av att " man kan inte påverka någonting", en offerstämpel. Man ser samhället som en fiende som vill en illa.
Jag tror att det som avgör hur vi orkar ta itu med oss själva är det där man inte kan ta på, det där som är någonting MER, blandat med slumpen. Ibland behövs det yttre krafter i form av andra människor som inspirerar och påverkar. Jag har mött ett par sådana, och när man öppnar upp så ser man att det finns hur många som helst!
MAN MÅSTE VÅGA IFRÅGASÄTTA GAMLA ORGANISATIONSFORMER! Emile Durkheim
Stefan Sundström – Somna lycklig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar