Bortfall

Gud...
Det var ju år och dar sedan jag skrev något här. Jag har haft massa bra ideér om ämnen som jag som vanligt kommit på i badet, eller i bilen hem efter ett jobbigt träningspass. Men alla dom ideérna är som bortflugna just nu.
Jag har iallafall sedan sist gjort en massa saker. Bland annat varit på Mallis en vecka med min son. Det var underbart.

Jag vill gärna fylla bloggen med massa tankar och funderingar som sträcker sig bortom spaghetti och köttfärssås. Så jag stoppar här för idag. Lägger till lite härliga bilder som fortfarande värmer mitt hjärta!

Roadtrip to Orsa!

Jag skall snart åka till Orsa flygfält för att på uppdrag av Dala Demokraten skriva lite om Rainbow fields festivalen som pågår där just nu. Anna Ternheim spelar dessutom så det skall bli ett sant nöje. Lite pirrigt såhär med mitt första mission. Hoppas att jag kan leverera det de vill ha. Eller att festivalen kan leverera något att skriva om. Men det tror jag nog.

Bloggen har haft sommarlov precis som jag. Det har varit shitty väder så jag har varit lite frustrerad till och från. Haft weird drömmar som har gjort mig konstig. En morgon vaknade jag med Lalehs låttitel "Some die young" i huvudet. Men inte på det sättet uten som ett japanskt namn. Det skulle kunna stavas "Sum Dae Jong" till exempel. Så nu är den låten förstörd...
En annan morgon fylldes mitt huvud av idén att vi här på jorden bara är som en film för andra på en annan planet. De tar en person och filmar hela livet. Sedan tar de utvalda delar som är intressanta om gör en film om det. Till exempel en kärlekshistoria, ett familjedrama eller vad som. Filmar och klipper och lägger på snyggfilter så att det blir sådär fint so på film. Sedan sitter det några nissar på en annan planet och käkar popcorn och kollar på mig eller dig när vi hånglar, kräks, gråter, skrattar, badar eller har "the time of our lives" på en fest.
Coolt va?

Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska snaska på samt lyssna på i bilen på väg till ORSA!

Vacker, talangfull! Är lite sugen på hennes frisyr dessutom!

Inläggets rubrik!

Har liksom inte haft tid med nånting, eller det var en lögn. Jag har inte orkat bry mig på riktigt. Bara sett till att hålla vardagen igång med allt det praktiska och fixat klart sista tentan. Haft två riktigt roliga utekvällar, i rad!!! Två dagars var ju inte igår kan man säga. Har tränat en del och dragit på mig träningsvärk from hell. Har idag beskådat en skolavslutning. ÄR LEDIG!!! Hela sommaren, ända tills den 27 augusti. det känns ofattbart underbart, men samtidigt har jag haft lite semesterångest. Måste ju fylla dagarna med något också, men jag skall inte klaga. Om bara solen och värmen kunde tillta så fyller vi dagarna med sol och bad i diverse sjöar och pooler.

Tröttheten jag känner vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Kanske är jag trött för att jag KAN vara det. Annars är det pollen eller grubbel som stör.
Ikväll skall jag och sonen se fotboll. Det är knappt så jag tror det själv men faktiskt. Vi skall se matchen och käka godis och chips. Kanske är därför jag ser fram emot det??

Nu blir det spontan minigolf.

Från den ena suddiga kvällen!

People from the past...

Idag har jag av någon anledning tänkt jättemycket på människor som betytt mycket för mig. Som gjort skillnad på ett eller annat sätt. Antagligen helt utan att veta om det själva.

När jag flyttade hemifrån, från den lilla lilla byn på landet, till en folkhögskola utanför Stockholm (Tollare) för att komma ifrån vissa saker, så visste jag inte hur mycket de åren skulle påverka mig. Där möttes jag av lärare som var intresseade, engagerade och inspirerande. De uppmärksammade det goda i en vilsen tjej. De tyckte att jag var duktig. Anna och Anne... vilka kvinnor. Vi var alla där tillsammans, en skillnad från högstadie och gymnasieformen som jag tidigare erfarit.
Där träffade jag också vänner som öppnade upp mig. Min humor och min glädje och en början till vad man kan kalla självrespekt började medvetandegöras. Där började jag få ord för känslor och även känna känslor. Jag blev riktigt kär i en kille som faktiskt var en riktigt BRA kille. Vi blev kompisar och hade roligt och han gav mig hopp om det manliga släktet.
Det slutade i ett brustet hjärta den gången. Men han lämnade ändå en fin känsla i mig. Respekt på nåt vis. Min vän Lina som också flyttat till Sthlm fanns nära mig också.
En kväll när jag kände mig ledsen så satt jag och pratade med en kille i min klass, Patrik. Han sade till mig att "om du är ledsen så ska du få vara ledsen" och så spelade han "soon after christmas", med Stina Nordenstam. Där och då var det som om himlen öppnade sig och alla mina känslor som legat gömda LÄNGE...rasade ur mig och jag grät och grät och grät. Dagen efter gick jag och köpte alla hennes skivor och jag älskade varenda en. Musiken har varit min vän sedan jag var liten, men det hände något särskilt. Det fanns en känsla i musiken som sade mer än orden.
Det var så många på den skolan som var underbara och som jag kan sakna. Maria S, Tommy, Stina, Helga, Annci, Stefan, Patrik, Krille, Andreas, Nicke. Och massa andra vänner som jag fick i Sthlm. Simon bland andra. När jag slutade skolan så fick jag en bok, "Älskade du" av Barbara Voors. En av mina absoluta favoritböcker som jag har läst säkert tio gånger. Det var som att de förstod mig.
Jag lämnade Stockhom för kärleken. Den första riktiga och största dittills i livet. Den som resulterade i ett barn så smäningom. Det var kaos i mitt liv. Alla bitar började falla på plats och det var ett rent helvete att reda ut. Jag var nere på den djupaste botten och såg inte mycket ljus. Det vände när vi flyttade tillbaka till Sthlm tillsammans. Men jag var fortfarande kaos om än liite mindre. Det gör mig ont än idag, att han, som gav mig en av de finaste personerna i mitt liv (min son) fick det allra sämsta av mig. Sedan hamnade jag i Falun och fick mitt första riktiga jobb. Å vilka människor det var där då. Världens bästa underbaraste chef Poppi. Och där fick jag en av mina käraste vänner Hannes. Han betyder så oerhört mycket. Han har ställt upp i vått och torrt. Och här har jag funnit vänner som jag inte skulle klara mig utan. Cissi, Johanna, Marlene.
Och såklart min familj, min sambo och barnen!!
Man lär sig mycket om sig själv. Och man gör det genom andra, så är det. Jag är så glad över alla fina som är med och har varit med, alla nya, och otroligt ledsen över att vissa inte finns längre.

Vissa har man kännt länge och från början, eller under en viktig tid i livet.Vissa träffar man helt nya men det känns som om man alltid känt varandra. Vissa träffar man aldrig längre men de känns ändå nära. Om jag skulle skriva om alla så skulle det ta halva natten.Vänner, kärlekar...
Mamma och Pappa, bröder.

Det finns många människor som berört mig djupt, inspiretat mig och fört mig sjumilakliv i rätt riktning. Och som jag skrev, kanske inte ens vet om det.
Kanske är jag en sådan för någon. Kanske. Jag hoppas det, för det är fint.

På något sätt började det här...
Soon after christmas-Stina Nordenstam

Jag vänder lite ut och in på mig här. Men det är en hjälp för mig. Att skriva... Sedan om det är 1 eller 1 miljon som läser spelar ingen roll. Jag trycker själv att det inte är så intressant med bloggar som inte handlar om något. Typ kläder och fika... Ändå är det sådana bloggar som är mest populära. Jag undrar vad det kommer vara för kvalitet på framtidens människor.

Här kommer några skor för er som gillart

Victoria Beckham i några slags Kentaur-skor.

Tapir-ansikts-sko

Från allvar till skoj på två minuter. Så kan livet vara.

Old fashion

Mitt skinn börjar bli för stort. Är det så att man börjar krympa ihop i sitt skal. Sådär som det blir när man blir gammal om man inte gör kirurgiska ingrepp. Som en sköldpadda. Eller så är det tröttheten och hopplösheten som bott i mitt sinne nu en tid som börjar synas på utsidan. Men det blir liksom lite häng under ögat, på kinden.
Behöver ryckas upp. Få hopp om famtiden igen. Vissa bitar är liksom givna, medans andra känns ovissa.

Man vet inte varför, eller vart man ska. Men jag vet vilka som följer med...

Det här är inget depp liksom. Utan bara lite existentiell ångest. På ett bra sätt tänker jag.
Nästa vecka skall jag på en föreläsning som handlar om att förverkliga sina drömmar. Och det känns ju spännande och lite läskigt. För drömmar har jag. Och även om det inte innebär att jag skulle överge familjen och ge mig ut i öknen i tio år så skulle det bli ganska stora förändringar i vardagen. Men man måste ju styra skeppet dit man vill. Man kan inte gå och vänta på den där vinden, för den kanske aldrig kommer.

Thåström- Alla vill till himlen

Find me

"Extrema sminkningar"
"Lulu Carter"
"Det säger bara plopp"

Det är några saker som folk har sökt på och hittat till min blogg... Extrema sminkningar.

Musik

Musik har präglat mina senste dagar trots det faktum att jag har haft en hemtenta i psykologi att skriva på. I vilket fall så hade jag 5 listor på Spotify som hette typ "bästa listan", "favoriter genom tiderna" "en sjukt vacker lista" osv. Grejen var att alla innehöll ungefär samma låtar. Så nu har jag gjort en ny där jag samlat alla (hittills) låtar som jag älskar. Och det lär bli fler. För man kommer på fler och fler och fler hela tiden. Nu heter listan "I mitt hjärta". Och det är där musiken finns. Det finns inte mycket som öppnar upp för mig, som musiken gör. I vackra ord och känslor. Även det mest ångestladdade blir vackert.

Här är listan. Subscriba och njut!
I mitt hjärta

                                              Nu får det banne mig bli rejält med sommar!!

Kausaliteter

Jag har inte tagit så många långa heta bad på sistone. Därav detta icke ständigt uppdaterande på bloggen.

Känns som hjärnan är full just nu, av nya begrepp.

Trötthetens förunderlighet

Helt plötsligt utan förvarning kan den komma och rycka undan matta. Jag har varit pigg och alert hela veckan. Gräsänka och allt. Fixat, städat, tvättat och tagit hand om sjuka barn. Det ha gått hur bra som helst. Nemas problemas.

Men nu, idag. Helt SLUT!

Kära kära Sivert!

Kloka bröder

Jag har två fina bröder som också bloggar. De, liksom mig är mycket kloka.
Kolla in deras...

Såhär skriver den ena i sin presentation.
"Jag vidhåller med bedstämdhet att:

Man kan helt enkelt inte överlåta de avgörande besluten för ett lands eller samhälles välfärd till privata lycksökare som inte ens är demokratiskt valda och som saknar demokratiskt sinnelag och värdesystem – de är simpla profitörer och borde inte ha avgörande beslutsrätt om något som påverkar andra människors livssituation. Om det protesterar och berättar jag om på bloggen"

http://champagnesocialisten.wordpress.com/  Rogert!

Och detta önskar sig bland annat den andra av 2012.

"Sverige: Uppfinner vaccin och botemedel mot cancer och HIV/AIDS och skänker det till världen.
Allt käbbel om jämställdhet mellan könen upphör eftersom folk inser att det inte är svårare än att bara göra det."

http://kolaren.wordpress.com/   Ankan!

Sottar in en bild på Dan Andersson också eftersom vi härstammar från samma trakter. Urskogarna kring Louossa.

 

I´m turning myself into a demon!

Fever Ray- When I grow up

Fundering nr 1
Det kommer till mig i badet, det vet ni som läser denna blogg. Funderingar och reflektioner över saker jag sett och hört.
Nu har jag funderat över en grej som jag hörde på en föreläsningskväll som Vänsterpartiet ordnade på internationella kvinnodagen. En mycket inspirerande, rolig och klok kvinna (Jessica Mjöberg, sociolog) som vi haft i några kurser talade om vilken roll vi får som tredje generationens kvinnor. (mormödrar födda 20-tal, mammor födda 50-tal, och vi födda 70-tal) Hon utgick från vissa områden såsom sexualitet och arbetssituation. Vi har ju dessa kvinnor att tacka för mycket, då de har banat väg för oss som är "vuxna" kvinnor idag. (Har fortfarande svårt att se mig själv som vuxen trots att jag VET att jag är det). Men det som Jessica frågade sig var: Vilken roll har vi? Vad är våran uppgift? Jag har funderat på det där till och från. Men jag har kommit på att det är vi som ska ställa allt till rätta. Skapa en ny utgångspunkt. Såhär tänker jag. Mormor gjorde på ett visst sätt när hon uppfostrade min mamma. Vi tar ett exempel, att bry sig om.
Om mormor lät mamma göra vad hon ville, litade på henne till 100%, sade aldrig ifrån och frågade aldrig särskilt mycket, så lämnade det en känsla i min mamma som gjorde att när hon blev mamma till mig så tänkte hon "mina barn ska aldrig känna att jag inte bryr mig". Det var en stark känsla för att väga upp  avsaknaden av gränser som gjorde att hon i sin tur brydde sig för mycket. Väl menat, men det får konsevenser för mig. Jag behövde aldrig stå för mina misstag. Mamma räddade mig. Som en mor räddar sitt älskade barn för att det ska slippa uppleva obehag. Igen allt välmenat. Men för mig så blev det svårt. Jag visste inte hur jag själv skulle lösa mina egna problem när jag blivit stor och flyttade från hemmet.
Nu är jag mamma och känner att "nu ska det bli lagom". Barnen ska känna att jag bryr mig. Men de ska få lära sig på rätt sätt för att kunna ta hand om sig själva. Stå för sina handlingar och ta ansvar för sitt eget liv.
Jag kan också applicera mina funderingar på hur jämställdheten kan hjälpa till med detta. Mamma såg mormor i hennes situation. Jag såg mamma i sin situation, där hon var den som gjorde allt hushållsarbete, förutom om det gällde bilen eller snöskottning osv. Jag såg aldrig min pappa laga mat tex..Det var det klassiska. Mannen försörjer, kvinnan omsörjer. Och jag kan nog känna att jag hade önskat något annat för mamma. Fler vänner, intressen....att även ha sig själv. Det finns mycket att spekulera i men jag tror att jämställdhetens pris, kan vara just ett pris. Att barnen vinner på att ha självständiga föräldrar som tror på sig själva och tar sitt eget liv på allvar och lägger vikt på att bevara sitt eget jag. Och tillsammans med den andre (om man lever två) gemensamt ta hand om det man har skapat. Och även om man lever tillsamman eller ej, jobba för barnens trygghet. Att ta vara på sig själv, men att inte helt slukas av det. Att kunna se sina barn och sätta deras behov i första hand. Barnens bästa är inte att förneka sig själv. Det är att älska, älska, älska och vara en god förebild. Att sätta deras behov först, men inte förneka sina egna.

Fundering nr 2: Även om man kan känna sig som en något bitter feminist ibland så får man inte glömma bort att ha kul. Att inte behöva dra "smarta skämt". Att våga ha läppstift och sjunga med ful röst och skratta så man nästan kör av vägen. Att vilja vara fin och smörja sig med en hudlotion som luktar persika och vanilj. Jag blir livrädd när jag hör människor som tror att alla kvinliga femenister har mörk röst, hår under armarna och har kåda som deo och kottar som örhängen. Som säger att de "hatar" femenister. Tänk om de visste att många femenister har både pung, snopp och kanske lite hår på bröstet också. Kanske en stor jävla skog på bröstet.

Och just det: allt det här fick mig att vilja läsa Bitterfittan igen. Och det ska jag göra också. För det behovet har jag nu.

Linköping

Jag och Jon har varit i Linköping Fre-Lör då han sprang ett kvallopp infr Göteborgsvarvet. ÅÅ vilken fin stad. Mysig, stor fast liten. Fina byggnader och torg med massa kaffesugna vårmänniskor. Där skulle jag nästan kunna bo faktiskt.

Words - Ane Brun

The darkness inside can make you feel so small

På Onsdag åker jag och Cissi till Sthlm för att gå på en intimkonsert med denna skönsjungande underbara flicka. Oj oj oj oj. Det ska bli underbart på alla sätt och vis. Jag kommer gråta stora tårar.

MEN LUGNA MÄ!!

Jävlar vad jag ligger i å har å göra!!! Jag har ju ingen tid om dagarne!

Message från Överbefälhavaren

Direkt och fräckt stulen från : http://zoomainenzombie.blogg.se/

Ane Brun

What's happening with you and him.

Are you looking for each other around your old selves again.
Walking on old paths inhaling the dust.
Is this the love that got lost
What if you don't know
What if you just let time show
Is it worth it, is it sane, when love goes away again
Can you get yourself together then

Hon kan hon. Jag har sagt det förr men jag avundas verkligen och önskar att jag hade förmågan och talangen att plocka fram känslor i ord på det här sättet. Och att dessutom sätta en vacker melodi och en stämningsfull sång på det.... Man går ju halvt sönder.

Från "One last try"

And even if a butterfly lives a hundred years

Or the stream of water turns around in the rivers

You and me – we’ll still be the same
You and me – we’ll still be the same



MUSIK MUSIK MUSIK....Det kommer faktiskt näst efter de jag älskar som är människor.

Listettor, alla kategorier! Jag kan börja gråta när jag tänker på hur mycket jag älskar dessa två!

Ingen neråtsång

Jag vet du odlar vingar.

Skymd utsikt

Den känslan bor i mig för tillfället.