Spår

Jag förlorade min mamma den 13 November. Cancern åt upp henne, slukade henne på bara några veckor. Tre veckor efter jag fick beskedet var hon död. Min mamma dog! Jag kan inte fatta det. Jag såg henne tyna bort. Hon fanns nära de sista veckorna, i en sal på lasarettet i min stad låg hon, min mamma och jag kunde vara nära henne.

Hon blev svagare och svagare för var dag som gick.

In i det sista så ville hon hjälpa andra. Hon försökte till och med hjälpa mannen hon delade rum med trots att hon själv inte kunde stå på benen, för sådan var hon. Hon hade alltid glimten i ögat och omtanken om andra kom i första hand.

När mamma dog så var jag med henne. Jag fick en säng i hennes rum och jag pratade lugnt med henne där hon låg och andades tungt. Jag var utmattad, slut och ganska så förstörd, jag försökte sova men jag hörde hennes tunga andetag hela tiden och jag pratade med henne, "jag är här mamma, jag är hos dig", "nu kan vi sova". Och det gjorde vi.

Men hon vakande inte igen.

Det gjorde jag, och rummet var alldeles stilla, och tyst. Tystaden avslöjade att det var över.
Där låg min mamma, alldeles stilla och tyst.

Min mamma

Jag stannade länge med henne. Jag öppnade fönstret så som mamma brukade prata om att man skulle göra när någon dör, och sade att hon fick göra som hon ville, om hon ville gå ut där eller om hon ville gå med mig ut.

Hon följde med mig.

Så vi gick...07.30 den 13 nov 2013, min mamma och jag. Och en brun papperskasse där jag hade hennes tofflor, morgonrock och övriga saker som var kvar, ut i morgonkylan.

Hon var med mig, det var så tydligt. Men det såg ingen annan. De såg bara en liten ledsen människa lämna sjukhuset med en brun papperspåse i handen.

Jag har såklart mina minnen, foton, saker från mamma och annat som påminner om henne. Men de sakerna som gör ondast är nästan de som påminner mig om att hon nyss var här. Som till exempel när vi var och plockade i hennes lägenhet strax efter och jag skulle ta hand om kaffebryggaren.

Den som hade bryggt den sista kannan som det fortfarande fanns en skvätt kvar av var hon. Kaffesumpen hade inte ens hunnit mögla...Det var så nyss.

Som sagt jag har långtidsminnen och saker, men de där sakerna som tar slut. Dom känns...
Den står och tittar på mig varje gång jag öppnar kylskåpet.



Den sista burken med mammas lingonsylt.