Old fashion

Mitt skinn börjar bli för stort. Är det så att man börjar krympa ihop i sitt skal. Sådär som det blir när man blir gammal om man inte gör kirurgiska ingrepp. Som en sköldpadda. Eller så är det tröttheten och hopplösheten som bott i mitt sinne nu en tid som börjar synas på utsidan. Men det blir liksom lite häng under ögat, på kinden.
Behöver ryckas upp. Få hopp om famtiden igen. Vissa bitar är liksom givna, medans andra känns ovissa.

Man vet inte varför, eller vart man ska. Men jag vet vilka som följer med...

Det här är inget depp liksom. Utan bara lite existentiell ångest. På ett bra sätt tänker jag.
Nästa vecka skall jag på en föreläsning som handlar om att förverkliga sina drömmar. Och det känns ju spännande och lite läskigt. För drömmar har jag. Och även om det inte innebär att jag skulle överge familjen och ge mig ut i öknen i tio år så skulle det bli ganska stora förändringar i vardagen. Men man måste ju styra skeppet dit man vill. Man kan inte gå och vänta på den där vinden, för den kanske aldrig kommer.

Thåström- Alla vill till himlen