Jag förlorade min mamma den 13 November. Cancern åt upp henne, slukade henne på bara några veckor. Tre veckor efter jag fick beskedet var hon död. Min mamma dog! Jag kan inte fatta det. Jag såg henne tyna bort. Hon fanns nära de sista veckorna, i en sal på lasarettet i min stad låg hon, min mamma och jag kunde vara nära henne.
Hon blev svagare och svagare för var dag som gick.
In i det sista så ville hon hjälpa andra. Hon försökte till och med hjälpa mannen hon delade rum med trots att hon själv inte kunde stå på benen, för sådan var hon. Hon hade alltid glimten i ögat och omtanken om andra kom i första hand.
När mamma dog så var jag med henne. Jag fick en säng i hennes rum och jag pratade lugnt med henne där hon låg och andades tungt. Jag var utmattad, slut och ganska så förstörd, jag försökte sova men jag hörde hennes tunga andetag hela tiden och jag pratade med henne, "jag är här mamma, jag är hos dig", "nu kan vi sova". Och det gjorde vi.
Men hon vakande inte igen.
Det gjorde jag, och rummet var alldeles stilla, och tyst. Tystaden avslöjade att det var över.
Där låg min mamma, alldeles stilla och tyst.
Min mamma
Jag stannade länge med henne. Jag öppnade fönstret så som mamma brukade prata om att man skulle göra när någon dör, och sade att hon fick göra som hon ville, om hon ville gå ut där eller om hon ville gå med mig ut.
Hon följde med mig.
Så vi gick...07.30 den 13 nov 2013, min mamma och jag. Och en brun papperskasse där jag hade hennes tofflor, morgonrock och övriga saker som var kvar, ut i morgonkylan.
Hon var med mig, det var så tydligt. Men det såg ingen annan. De såg bara en liten ledsen människa lämna sjukhuset med en brun papperspåse i handen.
Jag har såklart mina minnen, foton, saker från mamma och annat som påminner om henne. Men de sakerna som gör ondast är nästan de som påminner mig om att hon nyss var här. Som till exempel när vi var och plockade i hennes lägenhet strax efter och jag skulle ta hand om kaffebryggaren.
Den som hade bryggt den sista kannan som det fortfarande fanns en skvätt kvar av var hon. Kaffesumpen hade inte ens hunnit mögla...Det var så nyss.
Som sagt jag har långtidsminnen och saker, men de där sakerna som tar slut. Dom känns...
Den står och tittar på mig varje gång jag öppnar kylskåpet.
Den sista burken med mammas lingonsylt.
fredag 7 mars 2014
måndag 2 september 2013
Take me home
Ibland önskar jag att man kunde rodda om i sitt liv lika enkelt som man kan sortera i sin garderob eller ordna sina dokument och bilder i datorn.
OM det hade gått så hade jag gjort en idag. Jag hade gjort många saker ogjorda men ännu fler gjorda. Jag hade gått tillbaka och vågat mer.
Jag skulle genast byta bostadsort. Genast! Jag skulle spara vänner och skola osv. Men orten...den är död, eller kanske är det jag som dör på den här orten?
Jag blir alltid sån här när jag har varit iväg och fått andra perspektiv, träffat andra människor, gjort nya bekantskaper som känns kul och uppiggande. Först de två härliga veckorna i Spanien och sedan en helt sjukt rolig helg i Stockholm innehållande allt man kan förvänta sig och lite till. Parkeringsböter, regn, sol, fika, kära återseenden, staden allmänt, öl på fina ställen och tatueringsmässa. Jag var dessutom där ensam. Vilket betydde långa morgnar i soffan med frukost och tv. Tänka ifred. Lyssna på vilken musik man vill. Äta vad man vill, inga tider att passa. Har träffat så kära vänner.
Befinner mig just nu i ett tillstånd som är en blandning av lyckorus och sorg samtidigt. Livskris eller?
Skönt och underbart att komma hem till barnen såklart, och sin egen säng. Men... Jag har varit med mig själv hela helgen och det har varit så underbart skönt. Skall försöka vända den här energin på något vis och använda den till att vara tacksam och känna mig laddad.
Fått frågan många gånger... Va? Är du där själv? UTAN FAMILJEN? Ja... Jag är en egen människa så. Ja, det är inget konstigt med det. Dom har haft en jättemysig helg hemma med vänner som sovit över och legobygge.
Tror det som händer mig är lite som det blir för knarkare som pundar upp sitt dopamin på nolltid och känner sig totalt nere däremellan. Har slösat rejält i helgen så det går på lite sparlåga nu. Alltid samma, efter festival osv. Låg...
BLÅ
MÖRKBLÅ
Sivert Høyem – Black Cross
OM det hade gått så hade jag gjort en idag. Jag hade gjort många saker ogjorda men ännu fler gjorda. Jag hade gått tillbaka och vågat mer.
Jag skulle genast byta bostadsort. Genast! Jag skulle spara vänner och skola osv. Men orten...den är död, eller kanske är det jag som dör på den här orten?
Jag blir alltid sån här när jag har varit iväg och fått andra perspektiv, träffat andra människor, gjort nya bekantskaper som känns kul och uppiggande. Först de två härliga veckorna i Spanien och sedan en helt sjukt rolig helg i Stockholm innehållande allt man kan förvänta sig och lite till. Parkeringsböter, regn, sol, fika, kära återseenden, staden allmänt, öl på fina ställen och tatueringsmässa. Jag var dessutom där ensam. Vilket betydde långa morgnar i soffan med frukost och tv. Tänka ifred. Lyssna på vilken musik man vill. Äta vad man vill, inga tider att passa. Har träffat så kära vänner.
Befinner mig just nu i ett tillstånd som är en blandning av lyckorus och sorg samtidigt. Livskris eller?
Skönt och underbart att komma hem till barnen såklart, och sin egen säng. Men... Jag har varit med mig själv hela helgen och det har varit så underbart skönt. Skall försöka vända den här energin på något vis och använda den till att vara tacksam och känna mig laddad.
Fått frågan många gånger... Va? Är du där själv? UTAN FAMILJEN? Ja... Jag är en egen människa så. Ja, det är inget konstigt med det. Dom har haft en jättemysig helg hemma med vänner som sovit över och legobygge.
Tror det som händer mig är lite som det blir för knarkare som pundar upp sitt dopamin på nolltid och känner sig totalt nere däremellan. Har slösat rejält i helgen så det går på lite sparlåga nu. Alltid samma, efter festival osv. Låg...
BLÅ
MÖRKBLÅ
Sivert Høyem – Black Cross
tisdag 12 mars 2013
Cry to me
Min bästa vän ligger i detta nu och ska få en bebis. Jag är alldeles nervös och förväntansfull som fan. Samtidigt så är jag sjukt trött och funderar över min energi är. Kanske är den med henne...
Gud, från och med idag blir deras liv helt nytt.
Bästa scenen från en av mina absoluta favoritfilmer. Jag lägger den här idag för att det är min och Cissis film!
Gud, från och med idag blir deras liv helt nytt.
Bästa scenen från en av mina absoluta favoritfilmer. Jag lägger den här idag för att det är min och Cissis film!
Jag och Ciss, på väg ut i sommarnatten.
onsdag 27 februari 2013
En het potatis
Jämställdhet! (gud vad det sticker till i huvudet på vissa redan här)
OBS! Detta är ingen absolut sanning, det är mina funderingar, idag. Näthata om ni vill.
Jag har funderat så mycket på det, och igår var Nina Björk med i "min sanning" på SVT1. Hon satte ord på de tankar jag farit runt med och försökt sammanfatta på något bra sätt för mig själv. Hon sade typ något i stil med "dagis är ett sätt att tjäna pengar även på kvinnorna, man pekar återigen att ditt värde som människa ligger i dina prestationer i form av arbete". Oh my tänkte jag. Vi kanske inte har kommit så himla långt ändå (jo, det har vi men vi kanske har cyklat omkull lite). Om kvinnan skall värderas högre så måste vi in i den manliga normen.För mig handlar inte jämställdhet om att män och kvinnor ska göra samma saker, utan att det man gör, vad det än må vara skall värderas lika. Om kvinnan är hemma med barnen och sköter hemmet så skall det ses som värt i sig. Vi blir mer och mer stressande i denna tävling som kallas livet. Vi har dåligt samvete för våra barn som i princip bor på förskolan. För tänk om vi skulle VILJA vara hemma länge med barnen, Eller om MANNEN ville det! Hemska förtryckta/pussywhippta tanke, för ingen vill ju hellre något annat än att JOBBA? Var är vår frihet och fritid? (Där finns det återigen ett systematiskt hinder. Vi har inte råd att vara hemma, för då får vi inga pengar och då får vi inte vara med). Den kan vi få vid 65 års ålder kanske.
I kursen vi läser nu så har vi talat om tre-generations familjen. När man förr bodde tillsammans far/morföräldrar, föräldrar och barn. Far och morföräldrarna tog hand om barnen när föräldrarna arbetade och föräldrarna tog hand om sina gamla. Det skulle aldrig fungera nu kanske (individualism ist för kollektiv) men vår lektor sade något bra. Om man tittar på hur det såg ut förut, kvinnan tog hand om barn, tvätt, städ, disk, vårdande sysslor. Och man tog hand om sina gamla hemma. Sedan ville man öka jämlikheten och tog in kvinnor på arbetsmarknaden. (nu snackar vi förr i tin) Men vad fick de jobba med då? Jo, typ samma saker som de skött i hemmet tidigare, städ, vård och omhändertagande yrken. Med låg status. VARFÖR har dessa yrken låg status? Jo, det drar inte in några märkbara summor till staten. Så är det. Det kostar att ta hand om de gamla och sjuka. Men man måste se till andra värden, livsvärde, vad är det?
Om kvinnor och män bara kan bli jämställda genom att kvinnor skall göra som männen så har man ju fortfarande inte kommit åt kärnan, då har vi anpassat oss till malestream? Jag tycker att man borde få vara olika och ändå lika mycket värda. De flesta av oss ser människans lika värde oavsett hudfärg och det är dags att vi ser detsamma även om vi är av olika kön och har olika uppgifter. Nina Björk tog även upp "den politiska människan" och talade då om att vi som människor måste ha ett större perspektiv när vi går och röstar, än att lägga hela vårt hjärta i den egna plånboken. Men det kanske är så vi vill ha det? Den som sitter på högsta pinnen med fickan full med pengar och en stor fet krona på sitt huvud, när han dör vinner?
Vi får ta och slappna av lite när det gäller hetsen efter pengar, makt och höga hästar och bry oss lite mer om varandra.
Om jag är feminist? DEFINITIVT!! Men jag har samtidigt läppstift och är fan värd att ha det också, jag hatar heller inte män, vi kvinnor skulle antagligen lika desperat vilja hålla kvar våra maktpositioner om vi styrde, om historien var vår. Och snart är det vår, sen sommar. Och då bryr vi oss ändå bara om vilka nya sommarkläder vi skall köpa och har glömt det här inlägget för länge sedan?
OBS! Detta är ingen absolut sanning, det är mina funderingar, idag. Näthata om ni vill.
Jag har funderat så mycket på det, och igår var Nina Björk med i "min sanning" på SVT1. Hon satte ord på de tankar jag farit runt med och försökt sammanfatta på något bra sätt för mig själv. Hon sade typ något i stil med "dagis är ett sätt att tjäna pengar även på kvinnorna, man pekar återigen att ditt värde som människa ligger i dina prestationer i form av arbete". Oh my tänkte jag. Vi kanske inte har kommit så himla långt ändå (jo, det har vi men vi kanske har cyklat omkull lite). Om kvinnan skall värderas högre så måste vi in i den manliga normen.För mig handlar inte jämställdhet om att män och kvinnor ska göra samma saker, utan att det man gör, vad det än må vara skall värderas lika. Om kvinnan är hemma med barnen och sköter hemmet så skall det ses som värt i sig. Vi blir mer och mer stressande i denna tävling som kallas livet. Vi har dåligt samvete för våra barn som i princip bor på förskolan. För tänk om vi skulle VILJA vara hemma länge med barnen, Eller om MANNEN ville det! Hemska förtryckta/pussywhippta tanke, för ingen vill ju hellre något annat än att JOBBA? Var är vår frihet och fritid? (Där finns det återigen ett systematiskt hinder. Vi har inte råd att vara hemma, för då får vi inga pengar och då får vi inte vara med). Den kan vi få vid 65 års ålder kanske.
I kursen vi läser nu så har vi talat om tre-generations familjen. När man förr bodde tillsammans far/morföräldrar, föräldrar och barn. Far och morföräldrarna tog hand om barnen när föräldrarna arbetade och föräldrarna tog hand om sina gamla. Det skulle aldrig fungera nu kanske (individualism ist för kollektiv) men vår lektor sade något bra. Om man tittar på hur det såg ut förut, kvinnan tog hand om barn, tvätt, städ, disk, vårdande sysslor. Och man tog hand om sina gamla hemma. Sedan ville man öka jämlikheten och tog in kvinnor på arbetsmarknaden. (nu snackar vi förr i tin) Men vad fick de jobba med då? Jo, typ samma saker som de skött i hemmet tidigare, städ, vård och omhändertagande yrken. Med låg status. VARFÖR har dessa yrken låg status? Jo, det drar inte in några märkbara summor till staten. Så är det. Det kostar att ta hand om de gamla och sjuka. Men man måste se till andra värden, livsvärde, vad är det?
Om kvinnor och män bara kan bli jämställda genom att kvinnor skall göra som männen så har man ju fortfarande inte kommit åt kärnan, då har vi anpassat oss till malestream? Jag tycker att man borde få vara olika och ändå lika mycket värda. De flesta av oss ser människans lika värde oavsett hudfärg och det är dags att vi ser detsamma även om vi är av olika kön och har olika uppgifter. Nina Björk tog även upp "den politiska människan" och talade då om att vi som människor måste ha ett större perspektiv när vi går och röstar, än att lägga hela vårt hjärta i den egna plånboken. Men det kanske är så vi vill ha det? Den som sitter på högsta pinnen med fickan full med pengar och en stor fet krona på sitt huvud, när han dör vinner?
Vi får ta och slappna av lite när det gäller hetsen efter pengar, makt och höga hästar och bry oss lite mer om varandra.
Om jag är feminist? DEFINITIVT!! Men jag har samtidigt läppstift och är fan värd att ha det också, jag hatar heller inte män, vi kvinnor skulle antagligen lika desperat vilja hålla kvar våra maktpositioner om vi styrde, om historien var vår. Och snart är det vår, sen sommar. Och då bryr vi oss ändå bara om vilka nya sommarkläder vi skall köpa och har glömt det här inlägget för länge sedan?
Är det verkligen hit vi vill??
tisdag 29 januari 2013
Vad är egentligen sant?
Svaret är: INGET, vi har skapat allt! Om det är sant eller ej det vet jag inte.
Läser sociologi för tillfället och det vänder liksom ut och in på hjärnan.
Å ena sidan så är det verkligen intressant att vrida och vända på olika saker, plocka isär dem till smådelar och luska i varenda grej, beteende och tanke. Å andra sidan så kan jag känna, vaddå, skit samma. Vad spelar det för roll att veta allt detta. Men grejen är den, att allt detta skapar en fyllighet, ett ytterligare djup i min syn på människan och en förståelse för beteenden och vad det är som påverkar oss. Det blir som en social skiktröntgen jämfört med en vanlig slätröntgen.
Det spelar verkligen roll. För man kan inte ha en platt syn på människan. Särskilt inte om man som jag, har tänkt arbeta med dem, för dem. Det gäller att kunna få en så komplex bild som möjligt av varje individ man vill hjälpa för att komma åt kärnan eller kärnorna, till vad som skulle kunna leda till en positiv förändring.
Jag skriver kärnorna för jag är övertygad om att det ofta är många saker som leder till att en person hamnar i en otillfredställande livssituation. En taskig barndom enkom behöver inte vara den enda förklaringen. Strukturen man lever i, dvs miljö, bostadsord, rådande politiskt läge osv påverkar mycket vilka möjligheter man har. Och sist men inte minst, den egna inställningen man har till sig själv. Hur ser man på sig själv? Offer, överlevare, kämpe, obefintlig, oviktig, stark eller svag?
Be YOU for YOU!! Men ta inte dig själv på för stort allvar, då får man bara ångest!
Fragment ur min senaste vardag:
Läser sociologi för tillfället och det vänder liksom ut och in på hjärnan.
Å ena sidan så är det verkligen intressant att vrida och vända på olika saker, plocka isär dem till smådelar och luska i varenda grej, beteende och tanke. Å andra sidan så kan jag känna, vaddå, skit samma. Vad spelar det för roll att veta allt detta. Men grejen är den, att allt detta skapar en fyllighet, ett ytterligare djup i min syn på människan och en förståelse för beteenden och vad det är som påverkar oss. Det blir som en social skiktröntgen jämfört med en vanlig slätröntgen.
Det spelar verkligen roll. För man kan inte ha en platt syn på människan. Särskilt inte om man som jag, har tänkt arbeta med dem, för dem. Det gäller att kunna få en så komplex bild som möjligt av varje individ man vill hjälpa för att komma åt kärnan eller kärnorna, till vad som skulle kunna leda till en positiv förändring.
Jag skriver kärnorna för jag är övertygad om att det ofta är många saker som leder till att en person hamnar i en otillfredställande livssituation. En taskig barndom enkom behöver inte vara den enda förklaringen. Strukturen man lever i, dvs miljö, bostadsord, rådande politiskt läge osv påverkar mycket vilka möjligheter man har. Och sist men inte minst, den egna inställningen man har till sig själv. Hur ser man på sig själv? Offer, överlevare, kämpe, obefintlig, oviktig, stark eller svag?
Be YOU for YOU!! Men ta inte dig själv på för stort allvar, då får man bara ångest!
Fragment ur min senaste vardag:
Köpt ny tröja och varit glad
Ätit lunch med sällskap som mest befann sig under bordet
Skrattat så jag nästan kissat på mig (VIKTIGT!!! Man håller sig frisk av skratt)
Ätit frukost, här är min bästa frulle. Två ägg och lite frukt. (förutom hotellfrulle då)
Gjort rosett av mitt eget hår
Pluggat
Fikat med min vackraste supergravida Cissi
Fått superduperfin tavla i födelsedagspresent av Anna Banan
torsdag 17 januari 2013
Brun
Leave her windows uncovered at night, and fill her room with the city lights.
Words med Ane Brun. En låt som satt sig djupt inne i mitt hjärta!
Words med Ane Brun. En låt som satt sig djupt inne i mitt hjärta!
måndag 14 januari 2013
The Knife
Herreguuud, The Knife ska ut och spela live!! Jag MÅSTE!!! Antar att biljetterna till Sthlm tar slut på en sekund. Kanske skall man ta en tur till Oslo och se dem där den 15 maj?? Någon som vill hänka?
lördag 12 januari 2013
Bryta normer
What if I never...
Det råder för tillfället en platthet i bloggen. Kanske för att jag badar för lite. I bilen efter träning, eller i badet. Det är där min hjärna kopplas direkt till hjärtat och sätter igång alla funderingar.
Härdsmälta
Det känns som jag stått ut länge nog nu och inte varit allt för gnällig över det som sker om och om igen, vintern! Nu är jag less.
Går inte att föra över bilder heller, bara gamla som jag redan lagt upp i bloggen tidigare. Äh... kör ett potpurri
Går inte att föra över bilder heller, bara gamla som jag redan lagt upp i bloggen tidigare. Äh... kör ett potpurri
Fet 2008
Pga Henne!
Jag 1979
Bästa filmen
Där står han bra
Kärlek
Tuff
Bästa vänner
???? Varför gjorde jag denna???
Sprang en mil förut, i regn.
Allmänt käck
Glåma på hästar
ÅÅh, ååååh!!
En veckas ren njutning
Ljuva ljuva Anna
Fina smarta Nina Hemmingsson
lördag 5 januari 2013
Dödslistor
Det finns dödslistor och så sinns det dödslistor. Denna listan är en musikalisk sådan....
Dom är inte rangordnade sådär att 1:an är mest dödande utan bara random.
1. Regina Spektor- How
2. Florence and the machine- Never let me go
3. Thåström- Över sundet
4. Anna Ternheim- Better be
5. Ane Brun- One last try
6.Ane Brun- Whats happening with you and him
7.Ane Brun- Words
8. Thåström - Fan, fan, fan
9. Rebecka Karijord- Wear it like a crown
10. Anna Ternheim- To be gone.
11. Håkan Hellström- Jag vet vilken dy hon varit i
12. Håkan Hellström- Nu kan du få mig så lätt
13. Melissa Horn- Vår sista dans
14. Gillar egentligen inte Winnerbäck, men den här låten får mig att gråta som ett litet barn- Se dig om.
Lyssna inte på dom hä i en smäll. Risken för dödsångest är stor. Dom är underbara var och en för sig. Bitterljuva kanske...
Dom är inte rangordnade sådär att 1:an är mest dödande utan bara random.
1. Regina Spektor- How
2. Florence and the machine- Never let me go
3. Thåström- Över sundet
4. Anna Ternheim- Better be
5. Ane Brun- One last try
6.Ane Brun- Whats happening with you and him
7.Ane Brun- Words
8. Thåström - Fan, fan, fan
9. Rebecka Karijord- Wear it like a crown
10. Anna Ternheim- To be gone.
11. Håkan Hellström- Jag vet vilken dy hon varit i
12. Håkan Hellström- Nu kan du få mig så lätt
13. Melissa Horn- Vår sista dans
14. Gillar egentligen inte Winnerbäck, men den här låten får mig att gråta som ett litet barn- Se dig om.
Lyssna inte på dom hä i en smäll. Risken för dödsångest är stor. Dom är underbara var och en för sig. Bitterljuva kanske...
fredag 4 januari 2013
The soup is hot!
Det händer mycket nu. Jag har fått jobb i sommar, som enhetschef inom Falu kommnun. Inte riktigt klart än vilken grupp det blir för men det spännande. Samtidigt är det tentor skom skall fås tillbaks, kompletteringar att läma in, uppgifter att redovisa mm.
Samtidigt så pågår det en hel del aktivitet i hjärnan och hjärtat som man måste ta hand om. Livet är inte helt lätt. Men jämfört med var jag var för ca 10 år sedan så känns allt ändå underbart. Vad vore livet utan toppar och dalar. Typ helt skånskt. Nä, Dalarna är bäst...eller topparna?
Men först idag så blir det lite födelsedagsfirande med goda vänner! Det känns som en topp! Och så har jag en ny klänning också...som är blå.
Samtidigt så pågår det en hel del aktivitet i hjärnan och hjärtat som man måste ta hand om. Livet är inte helt lätt. Men jämfört med var jag var för ca 10 år sedan så känns allt ändå underbart. Vad vore livet utan toppar och dalar. Typ helt skånskt. Nä, Dalarna är bäst...eller topparna?
Men först idag så blir det lite födelsedagsfirande med goda vänner! Det känns som en topp! Och så har jag en ny klänning också...som är blå.
torsdag 27 december 2012
onsdag 26 december 2012
I gårdagens kläder och smink
Jag sitter och pluggar i köket. Kursen är Socialt arbete II och vi skall skriva ett litet arbete om antingen rehabilitering, försörjning eller aktivering. Jag har valt aktivering....
Jag skriver och använder mig av litteraturen och är flitig. Men sedan blixtrar det till inom mig och fraser som, slå bakut, flytta ut i skogen, att äta eller ätas, äcklas, värderas utifån prestation osv hamnar i min text. Bitterfittan i mig har vaknat. Jag blir arg på uppgiften, arg på skolan som lär oss detta fyrkantiga synsätt så att vi skall kunna göra rätt bedömningar efter de riktlinjer som regeringen jobbat fram.
Men, om man inte stödjer detta då?? Vad skall man göra. Det är bara att plugga på och bita ihop. Jag vet att jag inte kommer vilja jobba på det sättet iallafall. Jag kommer aldrig sätta mig på en myndighet och utföra ett arbete som jag inte står bakom. Jag vill hjälpa människor som har olika anpassningsproblem, problem med sin psykiska hälsa eller någon annan beteendeproblematik. Under en föreläsning så pratade vi om aktivering för personer med utvecklingsstörning och deras möjligheter till att aktiveras enligt en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Många kan, men vissa kan inte. Och då sade vår lärare: "Det måste finnas andra värden i livet än arbete". Och då blev jag så glad. För så är det. Vi är inte i första hand maskiner som går runt för att producera saker som vi sedan kan sälja. Vi är i första hand människor, som lever och blir glada av sociala relationer.
Det jag ser som mest positivt med min utbildning, är att den väldigt bred och jag kommer ha goda möjligheter att hitta ett jobba som jag kan känna mig stolt och nöjd över. Jag vill känna att jag gör nytta och hjälper andra. Däri ligger värdet i det arbete jag sedan vill göra. Jag är inte ute efter att bli rik. Då hade jag suttit på en reklambyrå i Stockholm och klurat ut olika sätt om hur man bäst lurar folk att köpa skit.
Jag tycker inte att man INTE ska jobba då jag anser att ett jobb fyller många viktiga funktioner för oss människor. Vi är en del av ett större sammanhangm vi får lön och kan känna oss självständiga, vi får goda sociala kontakter och vi kan förhoppningsvis utvecklas. Men inte till vilket pris som helst.
Så!
God fortsättning på er allihop!!
Jag skriver och använder mig av litteraturen och är flitig. Men sedan blixtrar det till inom mig och fraser som, slå bakut, flytta ut i skogen, att äta eller ätas, äcklas, värderas utifån prestation osv hamnar i min text. Bitterfittan i mig har vaknat. Jag blir arg på uppgiften, arg på skolan som lär oss detta fyrkantiga synsätt så att vi skall kunna göra rätt bedömningar efter de riktlinjer som regeringen jobbat fram.
Men, om man inte stödjer detta då?? Vad skall man göra. Det är bara att plugga på och bita ihop. Jag vet att jag inte kommer vilja jobba på det sättet iallafall. Jag kommer aldrig sätta mig på en myndighet och utföra ett arbete som jag inte står bakom. Jag vill hjälpa människor som har olika anpassningsproblem, problem med sin psykiska hälsa eller någon annan beteendeproblematik. Under en föreläsning så pratade vi om aktivering för personer med utvecklingsstörning och deras möjligheter till att aktiveras enligt en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Många kan, men vissa kan inte. Och då sade vår lärare: "Det måste finnas andra värden i livet än arbete". Och då blev jag så glad. För så är det. Vi är inte i första hand maskiner som går runt för att producera saker som vi sedan kan sälja. Vi är i första hand människor, som lever och blir glada av sociala relationer.
Det jag ser som mest positivt med min utbildning, är att den väldigt bred och jag kommer ha goda möjligheter att hitta ett jobba som jag kan känna mig stolt och nöjd över. Jag vill känna att jag gör nytta och hjälper andra. Däri ligger värdet i det arbete jag sedan vill göra. Jag är inte ute efter att bli rik. Då hade jag suttit på en reklambyrå i Stockholm och klurat ut olika sätt om hur man bäst lurar folk att köpa skit.
Jag tycker inte att man INTE ska jobba då jag anser att ett jobb fyller många viktiga funktioner för oss människor. Vi är en del av ett större sammanhangm vi får lön och kan känna oss självständiga, vi får goda sociala kontakter och vi kan förhoppningsvis utvecklas. Men inte till vilket pris som helst.
Så!
God fortsättning på er allihop!!
Bild:Nina Hemmingsson
torsdag 6 december 2012
Bortfall
Gud...
Det var ju år och dar sedan jag skrev något här. Jag har haft massa bra ideér om ämnen som jag som vanligt kommit på i badet, eller i bilen hem efter ett jobbigt träningspass. Men alla dom ideérna är som bortflugna just nu.
Jag har iallafall sedan sist gjort en massa saker. Bland annat varit på Mallis en vecka med min son. Det var underbart.
Jag vill gärna fylla bloggen med massa tankar och funderingar som sträcker sig bortom spaghetti och köttfärssås. Så jag stoppar här för idag. Lägger till lite härliga bilder som fortfarande värmer mitt hjärta!
Det var ju år och dar sedan jag skrev något här. Jag har haft massa bra ideér om ämnen som jag som vanligt kommit på i badet, eller i bilen hem efter ett jobbigt träningspass. Men alla dom ideérna är som bortflugna just nu.
Jag har iallafall sedan sist gjort en massa saker. Bland annat varit på Mallis en vecka med min son. Det var underbart.
Jag vill gärna fylla bloggen med massa tankar och funderingar som sträcker sig bortom spaghetti och köttfärssås. Så jag stoppar här för idag. Lägger till lite härliga bilder som fortfarande värmer mitt hjärta!
lördag 11 augusti 2012
Roadtrip to Orsa!
Jag skall snart åka till Orsa flygfält för att på uppdrag av Dala Demokraten skriva lite om Rainbow fields festivalen som pågår där just nu. Anna Ternheim spelar dessutom så det skall bli ett sant nöje. Lite pirrigt såhär med mitt första mission. Hoppas att jag kan leverera det de vill ha. Eller att festivalen kan leverera något att skriva om. Men det tror jag nog.
Bloggen har haft sommarlov precis som jag. Det har varit shitty väder så jag har varit lite frustrerad till och från. Haft weird drömmar som har gjort mig konstig. En morgon vaknade jag med Lalehs låttitel "Some die young" i huvudet. Men inte på det sättet uten som ett japanskt namn. Det skulle kunna stavas "Sum Dae Jong" till exempel. Så nu är den låten förstörd...
En annan morgon fylldes mitt huvud av idén att vi här på jorden bara är som en film för andra på en annan planet. De tar en person och filmar hela livet. Sedan tar de utvalda delar som är intressanta om gör en film om det. Till exempel en kärlekshistoria, ett familjedrama eller vad som. Filmar och klipper och lägger på snyggfilter så att det blir sådär fint so på film. Sedan sitter det några nissar på en annan planet och käkar popcorn och kollar på mig eller dig när vi hånglar, kräks, gråter, skrattar, badar eller har "the time of our lives" på en fest.
Coolt va?
Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska snaska på samt lyssna på i bilen på väg till ORSA!
Bloggen har haft sommarlov precis som jag. Det har varit shitty väder så jag har varit lite frustrerad till och från. Haft weird drömmar som har gjort mig konstig. En morgon vaknade jag med Lalehs låttitel "Some die young" i huvudet. Men inte på det sättet uten som ett japanskt namn. Det skulle kunna stavas "Sum Dae Jong" till exempel. Så nu är den låten förstörd...
En annan morgon fylldes mitt huvud av idén att vi här på jorden bara är som en film för andra på en annan planet. De tar en person och filmar hela livet. Sedan tar de utvalda delar som är intressanta om gör en film om det. Till exempel en kärlekshistoria, ett familjedrama eller vad som. Filmar och klipper och lägger på snyggfilter så att det blir sådär fint so på film. Sedan sitter det några nissar på en annan planet och käkar popcorn och kollar på mig eller dig när vi hånglar, kräks, gråter, skrattar, badar eller har "the time of our lives" på en fest.
Coolt va?
Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska snaska på samt lyssna på i bilen på väg till ORSA!
Vacker, talangfull! Är lite sugen på hennes frisyr dessutom!
fredag 15 juni 2012
Inläggets rubrik!
Har liksom inte haft tid med nånting, eller det var en lögn. Jag har inte orkat bry mig på riktigt. Bara sett till att hålla vardagen igång med allt det praktiska och fixat klart sista tentan. Haft två riktigt roliga utekvällar, i rad!!! Två dagars var ju inte igår kan man säga. Har tränat en del och dragit på mig träningsvärk from hell. Har idag beskådat en skolavslutning. ÄR LEDIG!!! Hela sommaren, ända tills den 27 augusti. det känns ofattbart underbart, men samtidigt har jag haft lite semesterångest. Måste ju fylla dagarna med något också, men jag skall inte klaga. Om bara solen och värmen kunde tillta så fyller vi dagarna med sol och bad i diverse sjöar och pooler.
Tröttheten jag känner vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Kanske är jag trött för att jag KAN vara det. Annars är det pollen eller grubbel som stör.
Ikväll skall jag och sonen se fotboll. Det är knappt så jag tror det själv men faktiskt. Vi skall se matchen och käka godis och chips. Kanske är därför jag ser fram emot det??
Nu blir det spontan minigolf.
Tröttheten jag känner vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Kanske är jag trött för att jag KAN vara det. Annars är det pollen eller grubbel som stör.
Ikväll skall jag och sonen se fotboll. Det är knappt så jag tror det själv men faktiskt. Vi skall se matchen och käka godis och chips. Kanske är därför jag ser fram emot det??
Nu blir det spontan minigolf.
Från den ena suddiga kvällen!
tisdag 15 maj 2012
People from the past...
Idag har jag av någon anledning tänkt jättemycket på människor som betytt mycket för mig. Som gjort skillnad på ett eller annat sätt. Antagligen helt utan att veta om det själva.
När jag flyttade hemifrån, från den lilla lilla byn på landet, till en folkhögskola utanför Stockholm (Tollare) för att komma ifrån vissa saker, så visste jag inte hur mycket de åren skulle påverka mig. Där möttes jag av lärare som var intresseade, engagerade och inspirerande. De uppmärksammade det goda i en vilsen tjej. De tyckte att jag var duktig. Anna och Anne... vilka kvinnor. Vi var alla där tillsammans, en skillnad från högstadie och gymnasieformen som jag tidigare erfarit.
Där träffade jag också vänner som öppnade upp mig. Min humor och min glädje och en början till vad man kan kalla självrespekt började medvetandegöras. Där började jag få ord för känslor och även känna känslor. Jag blev riktigt kär i en kille som faktiskt var en riktigt BRA kille. Vi blev kompisar och hade roligt och han gav mig hopp om det manliga släktet.
Det slutade i ett brustet hjärta den gången. Men han lämnade ändå en fin känsla i mig. Respekt på nåt vis. Min vän Lina som också flyttat till Sthlm fanns nära mig också.
En kväll när jag kände mig ledsen så satt jag och pratade med en kille i min klass, Patrik. Han sade till mig att "om du är ledsen så ska du få vara ledsen" och så spelade han "soon after christmas", med Stina Nordenstam. Där och då var det som om himlen öppnade sig och alla mina känslor som legat gömda LÄNGE...rasade ur mig och jag grät och grät och grät. Dagen efter gick jag och köpte alla hennes skivor och jag älskade varenda en. Musiken har varit min vän sedan jag var liten, men det hände något särskilt. Det fanns en känsla i musiken som sade mer än orden.
Det var så många på den skolan som var underbara och som jag kan sakna. Maria S, Tommy, Stina, Helga, Annci, Stefan, Patrik, Krille, Andreas, Nicke. Och massa andra vänner som jag fick i Sthlm. Simon bland andra. När jag slutade skolan så fick jag en bok, "Älskade du" av Barbara Voors. En av mina absoluta favoritböcker som jag har läst säkert tio gånger. Det var som att de förstod mig.
Jag lämnade Stockhom för kärleken. Den första riktiga och största dittills i livet. Den som resulterade i ett barn så smäningom. Det var kaos i mitt liv. Alla bitar började falla på plats och det var ett rent helvete att reda ut. Jag var nere på den djupaste botten och såg inte mycket ljus. Det vände när vi flyttade tillbaka till Sthlm tillsammans. Men jag var fortfarande kaos om än liite mindre. Det gör mig ont än idag, att han, som gav mig en av de finaste personerna i mitt liv (min son) fick det allra sämsta av mig. Sedan hamnade jag i Falun och fick mitt första riktiga jobb. Å vilka människor det var där då. Världens bästa underbaraste chef Poppi. Och där fick jag en av mina käraste vänner Hannes. Han betyder så oerhört mycket. Han har ställt upp i vått och torrt. Och här har jag funnit vänner som jag inte skulle klara mig utan. Cissi, Johanna, Marlene.
Och såklart min familj, min sambo och barnen!!
Man lär sig mycket om sig själv. Och man gör det genom andra, så är det. Jag är så glad över alla fina som är med och har varit med, alla nya, och otroligt ledsen över att vissa inte finns längre.
Vissa har man kännt länge och från början, eller under en viktig tid i livet.Vissa träffar man helt nya men det känns som om man alltid känt varandra. Vissa träffar man aldrig längre men de känns ändå nära. Om jag skulle skriva om alla så skulle det ta halva natten.Vänner, kärlekar...
Mamma och Pappa, bröder.
Det finns många människor som berört mig djupt, inspiretat mig och fört mig sjumilakliv i rätt riktning. Och som jag skrev, kanske inte ens vet om det.
Kanske är jag en sådan för någon. Kanske. Jag hoppas det, för det är fint.
På något sätt började det här...
Soon after christmas-Stina Nordenstam
Jag vänder lite ut och in på mig här. Men det är en hjälp för mig. Att skriva... Sedan om det är 1 eller 1 miljon som läser spelar ingen roll. Jag trycker själv att det inte är så intressant med bloggar som inte handlar om något. Typ kläder och fika... Ändå är det sådana bloggar som är mest populära. Jag undrar vad det kommer vara för kvalitet på framtidens människor.
Här kommer några skor för er som gillart
När jag flyttade hemifrån, från den lilla lilla byn på landet, till en folkhögskola utanför Stockholm (Tollare) för att komma ifrån vissa saker, så visste jag inte hur mycket de åren skulle påverka mig. Där möttes jag av lärare som var intresseade, engagerade och inspirerande. De uppmärksammade det goda i en vilsen tjej. De tyckte att jag var duktig. Anna och Anne... vilka kvinnor. Vi var alla där tillsammans, en skillnad från högstadie och gymnasieformen som jag tidigare erfarit.
Där träffade jag också vänner som öppnade upp mig. Min humor och min glädje och en början till vad man kan kalla självrespekt började medvetandegöras. Där började jag få ord för känslor och även känna känslor. Jag blev riktigt kär i en kille som faktiskt var en riktigt BRA kille. Vi blev kompisar och hade roligt och han gav mig hopp om det manliga släktet.
Det slutade i ett brustet hjärta den gången. Men han lämnade ändå en fin känsla i mig. Respekt på nåt vis. Min vän Lina som också flyttat till Sthlm fanns nära mig också.
En kväll när jag kände mig ledsen så satt jag och pratade med en kille i min klass, Patrik. Han sade till mig att "om du är ledsen så ska du få vara ledsen" och så spelade han "soon after christmas", med Stina Nordenstam. Där och då var det som om himlen öppnade sig och alla mina känslor som legat gömda LÄNGE...rasade ur mig och jag grät och grät och grät. Dagen efter gick jag och köpte alla hennes skivor och jag älskade varenda en. Musiken har varit min vän sedan jag var liten, men det hände något särskilt. Det fanns en känsla i musiken som sade mer än orden.
Det var så många på den skolan som var underbara och som jag kan sakna. Maria S, Tommy, Stina, Helga, Annci, Stefan, Patrik, Krille, Andreas, Nicke. Och massa andra vänner som jag fick i Sthlm. Simon bland andra. När jag slutade skolan så fick jag en bok, "Älskade du" av Barbara Voors. En av mina absoluta favoritböcker som jag har läst säkert tio gånger. Det var som att de förstod mig.
Jag lämnade Stockhom för kärleken. Den första riktiga och största dittills i livet. Den som resulterade i ett barn så smäningom. Det var kaos i mitt liv. Alla bitar började falla på plats och det var ett rent helvete att reda ut. Jag var nere på den djupaste botten och såg inte mycket ljus. Det vände när vi flyttade tillbaka till Sthlm tillsammans. Men jag var fortfarande kaos om än liite mindre. Det gör mig ont än idag, att han, som gav mig en av de finaste personerna i mitt liv (min son) fick det allra sämsta av mig. Sedan hamnade jag i Falun och fick mitt första riktiga jobb. Å vilka människor det var där då. Världens bästa underbaraste chef Poppi. Och där fick jag en av mina käraste vänner Hannes. Han betyder så oerhört mycket. Han har ställt upp i vått och torrt. Och här har jag funnit vänner som jag inte skulle klara mig utan. Cissi, Johanna, Marlene.
Och såklart min familj, min sambo och barnen!!
Man lär sig mycket om sig själv. Och man gör det genom andra, så är det. Jag är så glad över alla fina som är med och har varit med, alla nya, och otroligt ledsen över att vissa inte finns längre.
Vissa har man kännt länge och från början, eller under en viktig tid i livet.Vissa träffar man helt nya men det känns som om man alltid känt varandra. Vissa träffar man aldrig längre men de känns ändå nära. Om jag skulle skriva om alla så skulle det ta halva natten.Vänner, kärlekar...
Mamma och Pappa, bröder.
Det finns många människor som berört mig djupt, inspiretat mig och fört mig sjumilakliv i rätt riktning. Och som jag skrev, kanske inte ens vet om det.
Kanske är jag en sådan för någon. Kanske. Jag hoppas det, för det är fint.
På något sätt började det här...
Soon after christmas-Stina Nordenstam
Jag vänder lite ut och in på mig här. Men det är en hjälp för mig. Att skriva... Sedan om det är 1 eller 1 miljon som läser spelar ingen roll. Jag trycker själv att det inte är så intressant med bloggar som inte handlar om något. Typ kläder och fika... Ändå är det sådana bloggar som är mest populära. Jag undrar vad det kommer vara för kvalitet på framtidens människor.
Här kommer några skor för er som gillart
Victoria Beckham i några slags Kentaur-skor.
Tapir-ansikts-sko
Från allvar till skoj på två minuter. Så kan livet vara.
fredag 11 maj 2012
Old fashion
Mitt skinn börjar bli för stort. Är det så att man börjar krympa ihop i sitt skal. Sådär som det blir när man blir gammal om man inte gör kirurgiska ingrepp. Som en sköldpadda. Eller så är det tröttheten och hopplösheten som bott i mitt sinne nu en tid som börjar synas på utsidan. Men det blir liksom lite häng under ögat, på kinden.
Behöver ryckas upp. Få hopp om famtiden igen. Vissa bitar är liksom givna, medans andra känns ovissa.
Man vet inte varför, eller vart man ska. Men jag vet vilka som följer med...
Det här är inget depp liksom. Utan bara lite existentiell ångest. På ett bra sätt tänker jag.
Nästa vecka skall jag på en föreläsning som handlar om att förverkliga sina drömmar. Och det känns ju spännande och lite läskigt. För drömmar har jag. Och även om det inte innebär att jag skulle överge familjen och ge mig ut i öknen i tio år så skulle det bli ganska stora förändringar i vardagen. Men man måste ju styra skeppet dit man vill. Man kan inte gå och vänta på den där vinden, för den kanske aldrig kommer.
Thåström- Alla vill till himlen
Behöver ryckas upp. Få hopp om famtiden igen. Vissa bitar är liksom givna, medans andra känns ovissa.
Man vet inte varför, eller vart man ska. Men jag vet vilka som följer med...
Det här är inget depp liksom. Utan bara lite existentiell ångest. På ett bra sätt tänker jag.
Nästa vecka skall jag på en föreläsning som handlar om att förverkliga sina drömmar. Och det känns ju spännande och lite läskigt. För drömmar har jag. Och även om det inte innebär att jag skulle överge familjen och ge mig ut i öknen i tio år så skulle det bli ganska stora förändringar i vardagen. Men man måste ju styra skeppet dit man vill. Man kan inte gå och vänta på den där vinden, för den kanske aldrig kommer.
Thåström- Alla vill till himlen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)