Tacksamhet

R.E.M- Find the river.

Jag har tänkt en del på det där med hur man upplever känslor när man är liten/ung. Man har liksom inte orden. Man känner ilska, sorg, frustration, ångest och besvikelse, men man kan liksom inte förstå dem. Men så när man ligger på sitt rum och lyssnar på musik (vilket jag gjort väldigt mycket) så kommer det... i en melodi eller en text. DÄR satte någon ord på det jag känner och något väller liksom upp i bröstet och hjärtat är på väg ut. En slags kanal ut, en liten stunds befrielse, lätta på trycket litegrann. Och så känner jag fortfarande. Fast idag finns orden men inte alltid formuleringarna. Och så kommer då ibland fantastiska människor som besitter förmågan att kunna skriva precis så som man önskar att man kunde säga. Små detaljer som beskriver så stora saker.

Vissa låtar träffar så rätt att man måste dra efter andan. Och det är ju det som är hela meningen tycker jag.
 Jag läste Alex Schulmans blogg härom dagen (älskar honom lite för han är så rolig) och han skrev att han är som döv för musik. Han fattar inte grejen av en bra låt, tycker bara att det låter liksom. Han kan inte urskilja melodier, texter, känslor. Och jag kände bara hur synd jag tycker om honom. För det är ju något av det bästa som finns.

Idag slår mitt hjärta så hårt. Men jag vet inte vad jag ska lyssna på, vet inte vad det är som ska ut.
Jag längtar ständigt efter nåt fastän jag har så mycket...Betyder det att man är en rastlös människa eller att man bara inte är framme än?