Jag förlorade min mamma den 13 November. Cancern åt upp henne, slukade henne på bara några veckor. Tre veckor efter jag fick beskedet var hon död. Min mamma dog! Jag kan inte fatta det. Jag såg henne tyna bort. Hon fanns nära de sista veckorna, i en sal på lasarettet i min stad låg hon, min mamma och jag kunde vara nära henne.
Hon blev svagare och svagare för var dag som gick.
In i det sista så ville hon hjälpa andra. Hon försökte till och med hjälpa mannen hon delade rum med trots att hon själv inte kunde stå på benen, för sådan var hon. Hon hade alltid glimten i ögat och omtanken om andra kom i första hand.
När mamma dog så var jag med henne. Jag fick en säng i hennes rum och jag pratade lugnt med henne där hon låg och andades tungt. Jag var utmattad, slut och ganska så förstörd, jag försökte sova men jag hörde hennes tunga andetag hela tiden och jag pratade med henne, "jag är här mamma, jag är hos dig", "nu kan vi sova". Och det gjorde vi.
Men hon vakande inte igen.
Det gjorde jag, och rummet var alldeles stilla, och tyst. Tystaden avslöjade att det var över.
Där låg min mamma, alldeles stilla och tyst.
Min mamma
Jag stannade länge med henne. Jag öppnade fönstret så som mamma brukade prata om att man skulle göra när någon dör, och sade att hon fick göra som hon ville, om hon ville gå ut där eller om hon ville gå med mig ut.
Hon följde med mig.
Så vi gick...07.30 den 13 nov 2013, min mamma och jag. Och en brun papperskasse där jag hade hennes tofflor, morgonrock och övriga saker som var kvar, ut i morgonkylan.
Hon var med mig, det var så tydligt. Men det såg ingen annan. De såg bara en liten ledsen människa lämna sjukhuset med en brun papperspåse i handen.
Jag har såklart mina minnen, foton, saker från mamma och annat som påminner om henne. Men de sakerna som gör ondast är nästan de som påminner mig om att hon nyss var här. Som till exempel när vi var och plockade i hennes lägenhet strax efter och jag skulle ta hand om kaffebryggaren.
Den som hade bryggt den sista kannan som det fortfarande fanns en skvätt kvar av var hon. Kaffesumpen hade inte ens hunnit mögla...Det var så nyss.
Som sagt jag har långtidsminnen och saker, men de där sakerna som tar slut. Dom känns...
Den står och tittar på mig varje gång jag öppnar kylskåpet.
Den sista burken med mammas lingonsylt.
fredag 7 mars 2014
måndag 2 september 2013
Take me home
Ibland önskar jag att man kunde rodda om i sitt liv lika enkelt som man kan sortera i sin garderob eller ordna sina dokument och bilder i datorn.
OM det hade gått så hade jag gjort en idag. Jag hade gjort många saker ogjorda men ännu fler gjorda. Jag hade gått tillbaka och vågat mer.
Jag skulle genast byta bostadsort. Genast! Jag skulle spara vänner och skola osv. Men orten...den är död, eller kanske är det jag som dör på den här orten?
Jag blir alltid sån här när jag har varit iväg och fått andra perspektiv, träffat andra människor, gjort nya bekantskaper som känns kul och uppiggande. Först de två härliga veckorna i Spanien och sedan en helt sjukt rolig helg i Stockholm innehållande allt man kan förvänta sig och lite till. Parkeringsböter, regn, sol, fika, kära återseenden, staden allmänt, öl på fina ställen och tatueringsmässa. Jag var dessutom där ensam. Vilket betydde långa morgnar i soffan med frukost och tv. Tänka ifred. Lyssna på vilken musik man vill. Äta vad man vill, inga tider att passa. Har träffat så kära vänner.
Befinner mig just nu i ett tillstånd som är en blandning av lyckorus och sorg samtidigt. Livskris eller?
Skönt och underbart att komma hem till barnen såklart, och sin egen säng. Men... Jag har varit med mig själv hela helgen och det har varit så underbart skönt. Skall försöka vända den här energin på något vis och använda den till att vara tacksam och känna mig laddad.
Fått frågan många gånger... Va? Är du där själv? UTAN FAMILJEN? Ja... Jag är en egen människa så. Ja, det är inget konstigt med det. Dom har haft en jättemysig helg hemma med vänner som sovit över och legobygge.
Tror det som händer mig är lite som det blir för knarkare som pundar upp sitt dopamin på nolltid och känner sig totalt nere däremellan. Har slösat rejält i helgen så det går på lite sparlåga nu. Alltid samma, efter festival osv. Låg...
BLÅ
MÖRKBLÅ
Sivert Høyem – Black Cross
OM det hade gått så hade jag gjort en idag. Jag hade gjort många saker ogjorda men ännu fler gjorda. Jag hade gått tillbaka och vågat mer.
Jag skulle genast byta bostadsort. Genast! Jag skulle spara vänner och skola osv. Men orten...den är död, eller kanske är det jag som dör på den här orten?
Jag blir alltid sån här när jag har varit iväg och fått andra perspektiv, träffat andra människor, gjort nya bekantskaper som känns kul och uppiggande. Först de två härliga veckorna i Spanien och sedan en helt sjukt rolig helg i Stockholm innehållande allt man kan förvänta sig och lite till. Parkeringsböter, regn, sol, fika, kära återseenden, staden allmänt, öl på fina ställen och tatueringsmässa. Jag var dessutom där ensam. Vilket betydde långa morgnar i soffan med frukost och tv. Tänka ifred. Lyssna på vilken musik man vill. Äta vad man vill, inga tider att passa. Har träffat så kära vänner.
Befinner mig just nu i ett tillstånd som är en blandning av lyckorus och sorg samtidigt. Livskris eller?
Skönt och underbart att komma hem till barnen såklart, och sin egen säng. Men... Jag har varit med mig själv hela helgen och det har varit så underbart skönt. Skall försöka vända den här energin på något vis och använda den till att vara tacksam och känna mig laddad.
Fått frågan många gånger... Va? Är du där själv? UTAN FAMILJEN? Ja... Jag är en egen människa så. Ja, det är inget konstigt med det. Dom har haft en jättemysig helg hemma med vänner som sovit över och legobygge.
Tror det som händer mig är lite som det blir för knarkare som pundar upp sitt dopamin på nolltid och känner sig totalt nere däremellan. Har slösat rejält i helgen så det går på lite sparlåga nu. Alltid samma, efter festival osv. Låg...
BLÅ
MÖRKBLÅ
Sivert Høyem – Black Cross
tisdag 12 mars 2013
Cry to me
Min bästa vän ligger i detta nu och ska få en bebis. Jag är alldeles nervös och förväntansfull som fan. Samtidigt så är jag sjukt trött och funderar över min energi är. Kanske är den med henne...
Gud, från och med idag blir deras liv helt nytt.
Bästa scenen från en av mina absoluta favoritfilmer. Jag lägger den här idag för att det är min och Cissis film!
Gud, från och med idag blir deras liv helt nytt.
Bästa scenen från en av mina absoluta favoritfilmer. Jag lägger den här idag för att det är min och Cissis film!
Jag och Ciss, på väg ut i sommarnatten.
onsdag 27 februari 2013
En het potatis
Jämställdhet! (gud vad det sticker till i huvudet på vissa redan här)
OBS! Detta är ingen absolut sanning, det är mina funderingar, idag. Näthata om ni vill.
Jag har funderat så mycket på det, och igår var Nina Björk med i "min sanning" på SVT1. Hon satte ord på de tankar jag farit runt med och försökt sammanfatta på något bra sätt för mig själv. Hon sade typ något i stil med "dagis är ett sätt att tjäna pengar även på kvinnorna, man pekar återigen att ditt värde som människa ligger i dina prestationer i form av arbete". Oh my tänkte jag. Vi kanske inte har kommit så himla långt ändå (jo, det har vi men vi kanske har cyklat omkull lite). Om kvinnan skall värderas högre så måste vi in i den manliga normen.För mig handlar inte jämställdhet om att män och kvinnor ska göra samma saker, utan att det man gör, vad det än må vara skall värderas lika. Om kvinnan är hemma med barnen och sköter hemmet så skall det ses som värt i sig. Vi blir mer och mer stressande i denna tävling som kallas livet. Vi har dåligt samvete för våra barn som i princip bor på förskolan. För tänk om vi skulle VILJA vara hemma länge med barnen, Eller om MANNEN ville det! Hemska förtryckta/pussywhippta tanke, för ingen vill ju hellre något annat än att JOBBA? Var är vår frihet och fritid? (Där finns det återigen ett systematiskt hinder. Vi har inte råd att vara hemma, för då får vi inga pengar och då får vi inte vara med). Den kan vi få vid 65 års ålder kanske.
I kursen vi läser nu så har vi talat om tre-generations familjen. När man förr bodde tillsammans far/morföräldrar, föräldrar och barn. Far och morföräldrarna tog hand om barnen när föräldrarna arbetade och föräldrarna tog hand om sina gamla. Det skulle aldrig fungera nu kanske (individualism ist för kollektiv) men vår lektor sade något bra. Om man tittar på hur det såg ut förut, kvinnan tog hand om barn, tvätt, städ, disk, vårdande sysslor. Och man tog hand om sina gamla hemma. Sedan ville man öka jämlikheten och tog in kvinnor på arbetsmarknaden. (nu snackar vi förr i tin) Men vad fick de jobba med då? Jo, typ samma saker som de skött i hemmet tidigare, städ, vård och omhändertagande yrken. Med låg status. VARFÖR har dessa yrken låg status? Jo, det drar inte in några märkbara summor till staten. Så är det. Det kostar att ta hand om de gamla och sjuka. Men man måste se till andra värden, livsvärde, vad är det?
Om kvinnor och män bara kan bli jämställda genom att kvinnor skall göra som männen så har man ju fortfarande inte kommit åt kärnan, då har vi anpassat oss till malestream? Jag tycker att man borde få vara olika och ändå lika mycket värda. De flesta av oss ser människans lika värde oavsett hudfärg och det är dags att vi ser detsamma även om vi är av olika kön och har olika uppgifter. Nina Björk tog även upp "den politiska människan" och talade då om att vi som människor måste ha ett större perspektiv när vi går och röstar, än att lägga hela vårt hjärta i den egna plånboken. Men det kanske är så vi vill ha det? Den som sitter på högsta pinnen med fickan full med pengar och en stor fet krona på sitt huvud, när han dör vinner?
Vi får ta och slappna av lite när det gäller hetsen efter pengar, makt och höga hästar och bry oss lite mer om varandra.
Om jag är feminist? DEFINITIVT!! Men jag har samtidigt läppstift och är fan värd att ha det också, jag hatar heller inte män, vi kvinnor skulle antagligen lika desperat vilja hålla kvar våra maktpositioner om vi styrde, om historien var vår. Och snart är det vår, sen sommar. Och då bryr vi oss ändå bara om vilka nya sommarkläder vi skall köpa och har glömt det här inlägget för länge sedan?
OBS! Detta är ingen absolut sanning, det är mina funderingar, idag. Näthata om ni vill.
Jag har funderat så mycket på det, och igår var Nina Björk med i "min sanning" på SVT1. Hon satte ord på de tankar jag farit runt med och försökt sammanfatta på något bra sätt för mig själv. Hon sade typ något i stil med "dagis är ett sätt att tjäna pengar även på kvinnorna, man pekar återigen att ditt värde som människa ligger i dina prestationer i form av arbete". Oh my tänkte jag. Vi kanske inte har kommit så himla långt ändå (jo, det har vi men vi kanske har cyklat omkull lite). Om kvinnan skall värderas högre så måste vi in i den manliga normen.För mig handlar inte jämställdhet om att män och kvinnor ska göra samma saker, utan att det man gör, vad det än må vara skall värderas lika. Om kvinnan är hemma med barnen och sköter hemmet så skall det ses som värt i sig. Vi blir mer och mer stressande i denna tävling som kallas livet. Vi har dåligt samvete för våra barn som i princip bor på förskolan. För tänk om vi skulle VILJA vara hemma länge med barnen, Eller om MANNEN ville det! Hemska förtryckta/pussywhippta tanke, för ingen vill ju hellre något annat än att JOBBA? Var är vår frihet och fritid? (Där finns det återigen ett systematiskt hinder. Vi har inte råd att vara hemma, för då får vi inga pengar och då får vi inte vara med). Den kan vi få vid 65 års ålder kanske.
I kursen vi läser nu så har vi talat om tre-generations familjen. När man förr bodde tillsammans far/morföräldrar, föräldrar och barn. Far och morföräldrarna tog hand om barnen när föräldrarna arbetade och föräldrarna tog hand om sina gamla. Det skulle aldrig fungera nu kanske (individualism ist för kollektiv) men vår lektor sade något bra. Om man tittar på hur det såg ut förut, kvinnan tog hand om barn, tvätt, städ, disk, vårdande sysslor. Och man tog hand om sina gamla hemma. Sedan ville man öka jämlikheten och tog in kvinnor på arbetsmarknaden. (nu snackar vi förr i tin) Men vad fick de jobba med då? Jo, typ samma saker som de skött i hemmet tidigare, städ, vård och omhändertagande yrken. Med låg status. VARFÖR har dessa yrken låg status? Jo, det drar inte in några märkbara summor till staten. Så är det. Det kostar att ta hand om de gamla och sjuka. Men man måste se till andra värden, livsvärde, vad är det?
Om kvinnor och män bara kan bli jämställda genom att kvinnor skall göra som männen så har man ju fortfarande inte kommit åt kärnan, då har vi anpassat oss till malestream? Jag tycker att man borde få vara olika och ändå lika mycket värda. De flesta av oss ser människans lika värde oavsett hudfärg och det är dags att vi ser detsamma även om vi är av olika kön och har olika uppgifter. Nina Björk tog även upp "den politiska människan" och talade då om att vi som människor måste ha ett större perspektiv när vi går och röstar, än att lägga hela vårt hjärta i den egna plånboken. Men det kanske är så vi vill ha det? Den som sitter på högsta pinnen med fickan full med pengar och en stor fet krona på sitt huvud, när han dör vinner?
Vi får ta och slappna av lite när det gäller hetsen efter pengar, makt och höga hästar och bry oss lite mer om varandra.
Om jag är feminist? DEFINITIVT!! Men jag har samtidigt läppstift och är fan värd att ha det också, jag hatar heller inte män, vi kvinnor skulle antagligen lika desperat vilja hålla kvar våra maktpositioner om vi styrde, om historien var vår. Och snart är det vår, sen sommar. Och då bryr vi oss ändå bara om vilka nya sommarkläder vi skall köpa och har glömt det här inlägget för länge sedan?
Är det verkligen hit vi vill??
tisdag 29 januari 2013
Vad är egentligen sant?
Svaret är: INGET, vi har skapat allt! Om det är sant eller ej det vet jag inte.
Läser sociologi för tillfället och det vänder liksom ut och in på hjärnan.
Å ena sidan så är det verkligen intressant att vrida och vända på olika saker, plocka isär dem till smådelar och luska i varenda grej, beteende och tanke. Å andra sidan så kan jag känna, vaddå, skit samma. Vad spelar det för roll att veta allt detta. Men grejen är den, att allt detta skapar en fyllighet, ett ytterligare djup i min syn på människan och en förståelse för beteenden och vad det är som påverkar oss. Det blir som en social skiktröntgen jämfört med en vanlig slätröntgen.
Det spelar verkligen roll. För man kan inte ha en platt syn på människan. Särskilt inte om man som jag, har tänkt arbeta med dem, för dem. Det gäller att kunna få en så komplex bild som möjligt av varje individ man vill hjälpa för att komma åt kärnan eller kärnorna, till vad som skulle kunna leda till en positiv förändring.
Jag skriver kärnorna för jag är övertygad om att det ofta är många saker som leder till att en person hamnar i en otillfredställande livssituation. En taskig barndom enkom behöver inte vara den enda förklaringen. Strukturen man lever i, dvs miljö, bostadsord, rådande politiskt läge osv påverkar mycket vilka möjligheter man har. Och sist men inte minst, den egna inställningen man har till sig själv. Hur ser man på sig själv? Offer, överlevare, kämpe, obefintlig, oviktig, stark eller svag?
Be YOU for YOU!! Men ta inte dig själv på för stort allvar, då får man bara ångest!
Fragment ur min senaste vardag:
Läser sociologi för tillfället och det vänder liksom ut och in på hjärnan.
Å ena sidan så är det verkligen intressant att vrida och vända på olika saker, plocka isär dem till smådelar och luska i varenda grej, beteende och tanke. Å andra sidan så kan jag känna, vaddå, skit samma. Vad spelar det för roll att veta allt detta. Men grejen är den, att allt detta skapar en fyllighet, ett ytterligare djup i min syn på människan och en förståelse för beteenden och vad det är som påverkar oss. Det blir som en social skiktröntgen jämfört med en vanlig slätröntgen.
Det spelar verkligen roll. För man kan inte ha en platt syn på människan. Särskilt inte om man som jag, har tänkt arbeta med dem, för dem. Det gäller att kunna få en så komplex bild som möjligt av varje individ man vill hjälpa för att komma åt kärnan eller kärnorna, till vad som skulle kunna leda till en positiv förändring.
Jag skriver kärnorna för jag är övertygad om att det ofta är många saker som leder till att en person hamnar i en otillfredställande livssituation. En taskig barndom enkom behöver inte vara den enda förklaringen. Strukturen man lever i, dvs miljö, bostadsord, rådande politiskt läge osv påverkar mycket vilka möjligheter man har. Och sist men inte minst, den egna inställningen man har till sig själv. Hur ser man på sig själv? Offer, överlevare, kämpe, obefintlig, oviktig, stark eller svag?
Be YOU for YOU!! Men ta inte dig själv på för stort allvar, då får man bara ångest!
Fragment ur min senaste vardag:
Köpt ny tröja och varit glad
Ätit lunch med sällskap som mest befann sig under bordet
Skrattat så jag nästan kissat på mig (VIKTIGT!!! Man håller sig frisk av skratt)
Ätit frukost, här är min bästa frulle. Två ägg och lite frukt. (förutom hotellfrulle då)
Gjort rosett av mitt eget hår
Pluggat
Fikat med min vackraste supergravida Cissi
Fått superduperfin tavla i födelsedagspresent av Anna Banan
torsdag 17 januari 2013
Brun
Leave her windows uncovered at night, and fill her room with the city lights.
Words med Ane Brun. En låt som satt sig djupt inne i mitt hjärta!
Words med Ane Brun. En låt som satt sig djupt inne i mitt hjärta!
måndag 14 januari 2013
The Knife
Herreguuud, The Knife ska ut och spela live!! Jag MÅSTE!!! Antar att biljetterna till Sthlm tar slut på en sekund. Kanske skall man ta en tur till Oslo och se dem där den 15 maj?? Någon som vill hänka?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)